Sin título / Utan titel

No sin mi permiso. Nadie va a venir a convencerme que el chocolate diluyéndose en la boca no sabe igual que el contacto de la arena del Caribe colándose entre mis dedos como migas de pan en la mesa dominguera. Que las noches sin estrellas no truecan su espesor por lingotes de oro sobre los melones de melancólicos, cocainómanos y filósofos amateurs de bares con olor a mierda, hijos de noches pesadas y reflexivas. Nadie va a describirme el amarillo mejor que mis propios ojos ni explicarme el sentimiento que esconden las notas de Zamba pa Ti de la misma manera que mi emoción capturó la primera vez que tuve el gusto de oírla.

Gonna change my world, ajá, nothing. Ni la televisión, ni tu mal intención, ni su indiferencia. Porque soy Mujer creadora. Mujer casa. Mujer amante. Tengo la capacidad innata de construirlo todo como de volverlo olvido. Soy germen expectante de cualquier movimiento del hombre por el hombre. Tengo fuerza creadora, leeme. Tengo el poder de vaticinar muerte, amor, magia, mentira. Soy Carne, antes que nada Carne. Soy viento que se vuelve hoja, que se vuelve pájaro, que se vuelva beso, que se vuelve fe, que se vuelve semen en sábanas de una casa prestada.

Soy reflejo de millones de amores y millones de mierdas. Soy parte de un todo escueto. En mi capacidad creadora decido cimientos, en mi capacidad amante señalo amantes. Y no todo va a la gran bolsa. Voy a ser madre algún día, o no. En esa incertidumbre me defino Mujer que piensa y elige responsablemente el futuro que habitarán los hijos de este caos. Nada va a cambiar mi mundo. Ni tu televisión, ni tu mal intención, ni tu indiferencia.

No sin mi permiso.

Josefina Farhat

[Octubre 2012. San Cristóbal de las Casas, México]

---

Inte utan min tillåtelse. Ingen kan komma och övertyga mig om att chokladen som smälter i min mun inte smakar som beröringen av den karibiska sanden när den silar sig mellan mina fingrar likt brödsmulorna vid söndagsbordet. Att de stjärnlösa nätterna inte skulle byta ut mörkret mot guldtackor över de vemodiga skallarna, kokainmissbrukarna och amatörfilosoferna i krogarna som luktar skit, de tunga och reflexiva nätternas barn. Ingen kan beskriva bättre för mig den gula färgen än mina egna ögon och inte heller känslan som Zamba pa Tis noter döljer på samma vis som min egen känslostämning fångade upp den första gången som jag fick nöjet att höra den.

Gonna change my world, aha, nothing. Varken TV, din illvilja eller dess likgiltighet. Därför att jag är en skapande Kvinna. Kvinna hem. Kvinna älskarinna. Jag har den medfödda förmågan att bygga upp allt likaväl som att låta det sjunka i glömska. Jag är uppkomsten som är förväntansfull inför vilken rörelse som helst gjord av människan för människan. Jag har kreativ styrka, läs mig. Jag har förmågan att förutse döden, kärlek, magi, lögn. Jag är Kropp, först och främst Kropp. Jag är vinden som blir till löv, som blir till fågel, som blir till en kyss, som blir till tro, som blir till sperma på lakan i ett lånat hus.

Jag är återspeglingen av miljoner av kärlekar och miljoner av skitar. Jag är en del av en naken helhet. I min kreativa skicklighet väljer jag vart jag lägger grunden, i min älskarskicklighet väljer jag älskare. Och allt hamnar inte i en stor säck. Jag kommer att bli mamma en dag, eller kanske inte. Inom denna ovisshet definierar jag mig som Kvinna som tänker och väljer ansvarsfullt framtiden som kommer att bebos av barn av detta kaos. Ingenting kommer att förändra min värld. Varken TV, din illvilja eller dess likgiltighet.

Inte utan min tillåtelse.

Josefina Farhat

[Oktober 2012. San Cristóbal de las Casas, Mexiko]

XII

Para mi corazón basta tu pecho

Para mi corazón basta tu pecho,

para tu libertad bastan mis alas.

Desde mi boca llegará hasta el cielo

lo que estaba dormido sobre tu alma.

Es en ti la ilusión de cada día.

Llegas como el rocío a las corolas.

Socavas el horizonte con tu ausencia.

Eternamente en fuga como la ola.

He dicho que cantabas en el viento

como los pinos y como los mástiles.

Como ellos eres alta y taciturna.

Y entristeces de pronto, como un viaje.

Acogedora como un viejo camino.

Te pueblan ecos y voces nostálgicas.

Yo desperté y a veces emigran y huyen

pájaros que dormían en tu alma.

Pablo Neruda

[El Castillo, Nicaragua. Abril 2011]

---

Your Breast Is Enough

Your breast is enough for my heart,
and my wings for your freedom.
What was sleeping above your soul will rise
out of my mouth to heaven.

In you is the illusion of each day.
You arrive like the dew to the cupped flowers.
You undermine the horizon with your absence.
Eternally in flight like the wave.

I have said that you sang in the wind
like the pines and like the masts.
Like them you are tall and taciturn,
and you are sad, all at once, like a voyage.

You gather things to you like an old road.
You are peopled with echoes and nostalgic voices.
I awoke and at times the birds fled and migrated
that had been sleeping in your soul.

Pablo Neruda

[El Castillo, Nicaragua. April 2011]

Introducción al Derecho / Introduktion till rättigheten

Había venido de Buenos Aires y seguía siendo un intruso en Jujuy, aunque estaba muy hecho al lugar al cabo de los años y los trabajos. Un mal día, distraído, pagó con un cheque sin fondos el arreglo de una goma del auto. Fue juzgado y condenado. Lo echaron del empleo. Los amigos cruzaban la calle cuando lo veían venir. Ya no lo invitaban a ninguna casa ni le pagaban tragos en ningún mostrador.

Una noche, tarde, fue a ver al abogado que lo había defendido en el proceso.

—No, no —le dijo—. Nada de apelaciones. Yo sé que no hay nada que hacer. Deje nomás. Vine a despedirme y a darle un abrazo para las fiestas. Mil gracias por todo.

Esa madrugada, durmiendo, el abogado pegó un salto en la cama. Despertó a su mujer de un sacudón:  
—Me deseó felices fiestas y para las fiestas faltan dos meses. 

Se vistió y corrió. No lo encontró. A la mañana se supo: el hombre se había volado la cabeza de un balazo.

Al poco tiempo, el juez que le había iniciado el proceso sintió un dolor raro en el brazo. El cáncer lo devoró en unos meses. Al fiscal que había hecho la demanda lo mató la patada de un caballo. El que lo reemplazó perdió primero el habla, después la vista, después la mitad del cuerpo. El automóvil del secretario del juzgado se estrelló en la ruta y se incendió. Un abogado que se había negado a intervenir en el asunto recibió la visita de un cliente ofendido, que sacó la pistola y le reventó la femoral.

Héctor me contó esta historia en Yala, y yo pensé en los asesinos de Guevara.

 

René Barrientos, el dictador, había dado la orden de matarlo. Terminó envuelto en las llamas de su helicóptero, un año y medio más tarde. El coronel Zenteno Anaya, jefe de las tropas que cercaron y atraparon al Che en Ñancahuazú, había transmitido la orden. Mucho tiempo después se metió en conspiraciones. El dictador de turno lo supo. Zenteno Anaya cayó acribillado en París, una mañana de primavera.

El comandante ranger Andrés Selich habría preparado la ejecución del Che. En el 72, Selich fue muerto a golpes por sus propios funcionarios, los torturadores profesionales del Ministerio del Interior. Mario Terán, sargento, ejecutó la orden. Él disparó la ráfaga contra el cuerpo de Guevara tendido en la escuelita de La Higuera. Terán está internado en un hospicio: se babea y contesta disparates. El coronel Quintanilla había anunciado al mundo la muerte del Che. Exhibió el cadáver a fotógrafos y periodistas. Quintanilla murió de tres balazos en Hamburgo, en 1971.

Eduardo Galeano - Días y noches de amor y de guerra

[Diciembre 2011. La Habana, Cuba]

---

Han kom ursprungligen från Buenos Aires och var fortfarande en inkräktare i Jujuy, trots att han hade arbetat och bott där under flera års tid. En taskig dag när han var distraherad, betalade han med en check utan täckning en lagning av ett bildäck. Han blev ställd inför rätta och dömd. Han blev sparkad från jobbet. Vännerna bytte gatusida när de såg honom komma. De bjöd inte längre hem honom och inte heller blev han bjuden i bardisken.
En sen natt, besökte han advokaten som hade försvarat honom i processen. – Nej, nej, sa han. Inget överklagande. Jag vet att inget kan göras. Låt det bara vara. Jag kom förbi för att ta farväl och ge er en jul- och nyårskram. Tusen tack för allt.

Den natten när advokaten låg och sov, vaknade han med ett ryck i sängen. Han väckte sin fru med en rystning:
– Han önskade mig en god jul och ett gott nytt år och det fattas två månader dit. Han tog på sig kläderna och sprang iväg. Han fann inte honom. På morgonen fick han veta: mannen hade skjutit sig själv i huvudet.

Kort tid därefter, kände domaren som hade inlett processen en underlig smärta i armen. Cancern slukade honom några månader därpå. Åklagaren som hade lagt fram anklagelserna dog efter att ha blivit sparkad av en häst. Han som ersatte honom blev först av med talet, efter det synen, för att till sist mista hälften av kroppen. Justitiesekreterarens bil krockade på vägen och tog fyr. Advokaten som hade nekat att ingripa i frågan fick besök av en förolämpad klient som tog fram pistolen och krossade hans lårben.

Héctor berättade historien för mig i Yala, och jag tänkte på Guevaras mördare.

Rene Barrientos, diktatorn, hade gett order om att mörda honom. Han avslutade sina dagar insvept i lågorna från helikoptern ett och ett halft år efteråt. Översten Zenteno Anaya, truppledaren som omringade och tillfångatog Che i Ñancahuazú, var den som hade överfört ordern. En lång tid efteråt blev han inblandad i konspirationer. Diktatorn som då stod på tur fick veta om det. Zenteno Anaya föll ihop sönderskjuten en vårmorgon i Paris.
Militärbefälhavaren Andrés Selich skulle ha förberett avrättningen av Che. I 72, slogs Selich till döds av sina egna tjänstemän, de professionella bödlarna från inrikesministeriet. Sergeant Mario Terán gav ordern. Han avfyrade en eldskur mot Guevaras kropp som låg i den lilla skolan i La Higuera. Terán bor på ett äldreboende: han dreglar och pratar dårskap.  Översten Quintanilla gav världen besked om Ches död. Han ställde ut kadavret för fotografer och journalister. Quintanilla dog av tre skott i Hamburg, 1971.

Eduardo Galeano - Dagar och nätter av kärlek och krig

[December 2011. Havanna, Kuba]

Carta de despedida / Avskedsbrev

Fidel,

I denna stund dyker många minnen upp - den gången jag träffade dig hos Maria Antonia, den gången du bad mig komma, hela spänningen under förberedelserna.

En dag kom någon och frågade vem man skulle varsko i händelse någon kamrat blev dödad, och den reella möjligheten av detta blev med ens klar och påtaglig för oss alla. Sedan lärde vi oss den sanningen att i en revolution (om den är sann) måste man antingen segra eller dö. Många har stupat på vägen till segern.

I dag har allt en mindre dramatisk färg, därför att vi är mognare, därför att dödens faktum blivit ett så vanligt inslag i vår tillvaro. Jag känner att jag fullgjort den del av min plikt som band mig till den kubanska revolutionen på dess territorium och jag tar farväl av dig, av kamraterna, av ett folk som hädanefter är mitt.

Jag avstår från mina uppdrag i partiledningen, från min ministerpost, från min majorsgrad, från min ställning som kuban. Ingenting som har med lagar att göra binder mig vid Kuba, endast band av annan art, som inga utnämningar eller avsägelser kan bryta.

Då jag ser tillbaka på mitt liv tror jag mig ha arbetat med så stor ärlighet och hängivenhet jag kunnat för att befästa revolutionens seger. Mitt enda allvarliga misstag är att inte ha haft mer förtroende för dig redan den allra första tiden i Sierra Maestra och att inte tillräckligt snabbt ha insett dina egenskaper som ledare och revolutionär.

Jag har upplevt överväldigande dagar och jag har vid din sida känt stoltheten att tillhöra vårt folk under de ljusa och svåra dagarna under den karibiska krisen.

Sällan har en statsman stått så högt som du under dessa dagar och jag är också stolt över att ha följt dig utan tvekan, för att ha identifierat mig med ditt sätt att tänka, att se och bedöma farorna och principerna.

Andra trakter av världen begär det bidrag jag kan ge med mina ringa insatser. Jag kan göra vad som förvägras dig genom ditt ansvar i ledningen för Kuba. Stunden för oss att skiljas är inne. Du skall veta att jag gör det med en blandning av tillfredsställelse och sorg. Här lämnar jag det renaste av mina förhoppningar som deltagare i uppbyggnaden, jag lämnar de käraste jag har bland alla jag älskar, jag lämnar ett folk som mottagit mig som sin son. Det är som att slita sönder en del av mitt väsen. Jag skall föra till nya slagfält den tro som ni har givit mig, mitt folks revolutionära vilja, känslan att fullgöra den heligaste av plikter: att kämpa mot imperialismen överallt där den finns. Detta styrker mig och mildrar mycket av smärtan.

Jag upprepar att jag fritar Kuba från allt ansvar med undantag av det som härrör ur dess exempel. Och, om den avgörande timmen slår för mig under en annan himmel, kommer min sista tanke att gälla detta folk och särskilt dig. Jag är dig tacksam för din undervisning och ditt föredöme och jag skall försöka att förbli trofast ända in i de yttersta konsekvenserna av mina handlingar. Jag har alltid identifierat mig med vår revolutions utrikespolitik och jag fortsätter att göra det. Var jag än kommer att befinna mig skall jag känna ansvaret att vara en kubansk revolutionär och jag skall handla som en sådan.

Jag lämnar ingenting till mina barn och min hustru och beklagar det inte - jag avstår till och med med glädje. Jag ber inte om någonting för dem eftersom staten kommer att ge dem vad de behöver för att leva och få utbildning. Jag skulle ha mycket att säga till dig och till vårt folk, men jag känner att det inte är nödvändigt, orden kan inte uttrycka vad jag skulle vilja, och det tjänar ingenting till att klottra ner mer papper.

Fram mot segern, ständigt: Fosterlandet eller Döden. Jag omfamnar dig med hela min revolutionära lidelse.

Che

[November 2011. Havanna, Kuba]

[Noviembre 2011. La Habana, Cuba]

86 años / 86 år

Valdré menos cada vez que me vaya acostumbrando a necesitar más cosas para vivir, cuando olvide que es posible estar privado de todo sin sentirse infeliz. Así he aprendido a vivir y eso me hace tanto más temible como apasionado defensor de un ideal que se ha reafirmado y fortalecido en el sacrificio. Podré predicar con el ejemplo que es la mayor elocuencia. Más independiente seré, más útil, cuanto menos me aten las exigencias de la vida material.

Fidel Castro, en una carta a su hermana Lidia desde la prisión luego del asalto al Cuartel Moncada.

[Diciembre 2011. Trinidad, Cuba]

--- 

Jag kommer att vara mindre värd varje gång jag vänjer mig vid att behöva fler ting för att leva, när jag glömmer att det är möjligt att vara i avsaknad av allting utan att vara olycklig. Så har jag lärt mig att leva och det gör mig desto mer hotfull som en passionerad försvarare av ett ideal som har bekräftats och förstärkts i uppoffrandets namn. Jag kan undervisa med exemplet som är den största retoriken. Jag kommer att vara mer oberoende, mer nyttig, ju mindre jag fäster mig vid livets materiella krav.

Fidel Castro, ett brev till systern Lidia skrivet från fängelset efter angreppet av militärgarnisonen Moncada.

[Decembre 2011. Trinidad, Kuba]

A contraviento / I motvind

Desde las comodidades de Nueva York se juzgaba con no poco horror y lástima a los habitantes de estas regiones exóticas y olvidadas, marginados de la producción y el consumo de bienes materiales. Era imposible, desde allí, percibir las compensaciones de esta vida desprovista de abundancia; apreciar, por ejemplo, lo reconfortante y agradable que era sentir una mayor dependencia de la relación con otros seres humanos, tener que apoyarse en el afecto, en la mutua noción de vulnerabilidad, en la solidaridad colectiva. Hasta para entretenerse dependían aquí los unos de los otros. 

Fragmento de "Waslala" de Gioconda Belli

[Diciembre 2011. Trinidad, Cuba]

--- 

Ifrån New Yorks bekvämlighet dömdes, med ej blygsam förfäran och medömkan, invånarna från denna exotiska och bortglömda trakt, utestängda från tillverkningen och förbrukningen av materiella ägodelar. Det var omöjligt, att därifrån, begripa kompensationen av detta liv utan överflöd; att exempelvis uppskatta, det behagliga och trivsamma med att känna ett större beroende av relationen till andra människor, att behöva stödja varandra i tillgivenhet, i den ömsesidiga vetskapen om sårbarhet, i den kollektiva sammanhållning. Här var de till och med beroende av varandra för underhållningens skull.

Utdrag ur "Waslala" av Gioconda Belli

[December 2011. Trinidad, Kuba]

No te cases / Gift dig inte

—No te cases —fue lo último que te escuché decirme. Tu mirada dibujó una sonrisa en mi cara y después de un beso nervioso e impreciso que quedó suspendido en el aire, nos alejamos confundiendo nuestras siluetas entre la muchedumbre. Vos con mi playa de Vietnam. Yo con tu obsidiana de Teotihuacán.

—No te cases —pronunciaste en un ruego infantil y sincero. Antes, sólo tres noches nos habían reunido. Sólo tres lunas habían atestiguado nuestra amalgama tras el azaroso encuentro, no por fugaz menos intenso.

—No te cases —dijiste después del abrazo que le robamos al destino, yo viajera, vos eterno nómada. La mañana anterior creíamos despedirnos y entre nosotros se acomodaban los sueños de malabares y nuevos periplos juntos. Nuestro cajoncito de ilusiones ya guardaba aquella del reencuentro, entre tantas otras que nos hacían suspirar.

—No te cases —me pediste casi sin pensarlo, en un vano intento por detener el tiempo, romper todos los relojes del cielo y de la tierra y así evitar que la inercia del tic-tac descongelara nuestro abrazo final. 

Caprichoso el azar, nos juntó de nuevo en pleno Zócalo y en medio del bullicio urbano nos disfrutamos por los últimos cinco minutos. Un instante mágico para reconocernos en el otro y confirmar nuestra fusión en la infinidad de sucesos de la humanidad. 

Sumé varias arrugas, las latitudes cambiaron y ya pasó mucho tiempo de la última vez que hablamos. Fiel a tu pedido, no me casé. Sin embargo no estás para poder comprobarlo, tu pelo siempre lacio ya no baila con el viento.

Bíró-Montero

[Marzo 2011. San Juan del Sur, Nicaragua]

---

– Gift dig inte, var det sista du sa till mig. Din blick ritade ett leende i mitt ansikte och efter en nervös och oprecis kyss som blev hängande i luften, skildes vi åt och våra silhuetter förvirrades in i folkmassan. Du med min strand i Vietnam. Jag med din obsidian från Teotihuacán.

– Gift dig inte, yttrade du som ett barnsligt och uppriktigt tillbedjande. Innan dess, hade bara tre nätter fört oss samman. Enbart tre månar hade bevittnat vår förening efter det slumpmässiga mötet, som var starkt trots dess flyktighet.

– Gift dig inte, sa du efter den sista kramen som vi stal från ödet, jag på resande fot och du en evig nomad. Avskedet på morgonen dagen innan, trodde vi hade varit det sista och vi hade redan hittat rum för drömmar om jonglering och nya färder tillsammans. Vår lilla låda fylld med luftslott innehöll redan en illusion om ett återseende, ibland så många andra som fick oss att dra en suck.

– Gift dig inte, bad du mig nästan utan att tänka, i ett omöjligt försök att hejda tiden, ha sönder alla himlens och jordens klockor och på så vis undvika att tidens passiva tick-tack skulle lösa upp vår sista kram.

Den nyckfulle slumpen, förenade oss mitt i Zócalo och bland dess stadsoväsen njöt vi av varandra de sista fem minuterna. Ett magiskt ögonblick för att känna igen oss i den andre och bekräfta vår sammansmältning i oändligheten av mänsklighetens tillfälligheter.

Jag har fått flera rynkor, breddgraderna har ändrats och det har gått lång tid sedan vi sist pratades vid. Jag har varit trogen ditt önskemål och inte gift mig. Du är dock inte inte här för att kunna bekräfta det, ditt alltid lika raka hår dansar inte längre med vinden.

Bíró-Montero

[Mars 2011. San Juan del Sur, Nicaragua]

Paleta de colores / Färgpalett

Probaré los lápices tornados al punto infinito que mira siempre adelante:

El verde: luz tibia y buena.

Solferino: azteca. TLAPALI, vieja sangre de tuna, el más vivo y antiguo.

(Café:) color de mole, de hoja que se va, tierra.

(Amarillo:) locura, enfermedad, miedo, parte del sol y de la alegría.

(Azul:) electricidad y pureza, amor.

(Negro:) Nada es negro, realmente nada.

(Verde:) hojas, tristeza, ciencia, Alemania entera es de este color.

(Amarillo:) más locura y misterio, todos los fantasmas usan trajes de este color o cuando menos su ropa interior.

(Azul Verdoso:) Color de anuncios malos y de buenos negocios.

(Azul Marino:) Distancia. También la ternura puede ser de este azul.

Rojo: ¿Sangre? Pues, ¡quién sabe!

Extracto del diario de Frida Kahlo

[Octubre 2011. Guadalajara, México]

---

Jag ska prova pennorna som pekar åt oändligheten och alltid tittar framåt:
Den gröna: varmt och kort ljus.
Vinrött: aztekiskt. TLAPALI, tonfiskens gamla blod, det mest levande och äldsta.
(Kaffe:) molens färg, av blad som försvinner, jord.
(Gult:) galenskap, sjukdom, rädsla, en del av solen och glädjen.
(Blått:) elektricitet och renhet, kärlek.
(Svart:) Inget är svart, egentligen ingenting.
(Grönt:) blad, sorg, vetenskap, hela Tyskland är av denna färg.
(Gult:) mer galenskap och mysterium, alla spöken använder dräkter i denna färg eller i alla fall deras underkläder.
(Grönblått:) Färgen på dåliga annonser och bra affärer.
(Marinblått:) Distans. Även ömheten kan vara av denna blå färg.
Rött: Blod?, jo vem vet!

Utdrag ur Frida Kahlos dagbok

[Oktober 2011. Guadalajara, Mexiko]

Lo efímero / Det efemära

La muerte (o su alusión) hace preciosos y patéticos a los hombres. Estos conmueven por su condición de fantasmas; cada acto que ejecutan puede ser el último; no hay rostro que no esté por desdibujarse como el rostro de un sueño. Todo, entre los mortales, tiene el valor de lo irrecuperable y de lo azaroso. Entre los Inmortales, en cambio, cada acto (y cada pensamiento) es el eco de otros que en el pasado lo antecedieron, sin principio visible, o el fiel presagio de otros que en el futuro lo repetirán hasta el vértigo. No hay cosa que no esté como perdida entre infatigables espejos. Nada puede ocurrir una sola vez, nada es preciosamente precario. Lo elegíaco, lo grave, lo ceremonial, no rige para los inmortales.

Fragmento de "El Inmortal" incluido en El Aleph de Jorge Luis Borges

[Octubre 2011. Guadalajara, México]

---

Döden (eller dess antydan) gör människan vacker och patetisk. De berör på grund av deras tillstånd som spöken; varje handling som de utför kan vara den sista; det finns inget ansikte som inte kommer att förflyktigas som ansiktet ur en dröm. Allting, för de dödliga, är av ett oåtervinnbart och slumpmässigt värde. Till skillnad, för de odödliga, är varje handling (och varje tanke) ekot av andra som föregått dem i det förflutna, utan en synlig början, eller ett troget omen av andra som de i framtiden kommer att upprepa till svindel. Det finns ingenting som inte går förlorat ibland outtröttliga speglar. Ingenting kan bara hända en gång, ingenting är fullkomligt prekärt. Det elegiska, det allvarliga, det ceremoniella, vidkommer ej de odödliga.

Fragment ur berättelsen "Den odödlige" i novellsamlingen "Alefen" av Jorge Luis Borges

[Oktober 2011. Guadalajara, Mexiko]

Memorias de un abrazo / Minnen av en kram

Y la vio partir..
Tras ese abrazo interminable que el silencio quebraba con sus manos. 

No sentía pena, solo un vacío inagotable, como el mar.

Y el vacío le pesaba más que el alma, porque quería sentir dolor. ¡Quería poder gritar como otras veces! Llorar hasta secarse, hundirse en la aflicción, que su existencia sea un calvario.
 
Pero no lo fue. Comprendió que la vida, como el amor, es finita, y que la muerte de todo siempre está allí, irremediablemente. Y si la muerte está allí, amiguémonos con ella y honremos cada instante. El tiempo que duran las cosas es tan subjetivo como lo efímero de la mariposa, que pasa más tiempo siendo oruga y deja su vida por volar, aunque sólo sea por un día.

¿Y cómo no perder la cabeza por esos ojos? ¿Cómo sentirse desdichado con su partir? ¿Cómo no morir en pleno vuelo? ¿Cómo no arriesgarse? 

Quería sentir dolor, pero se hundía en la vergüenza. El amor y el dolor van de la mano. Y era tanto el amor que sentía que hasta le parecía escandalosa la sola idea de entristecerse. La angustia le resultaba un sentimiento egoísta, ¡Inadmisible!. Él tendría para siempre su sonrisa clavada en la memoria..

Y hoy escribe en tercera persona, para no mirar a los ojos a su propio pasado. Para no interferir en un solo recuerdo, para mantener esa sonrisa imborrable. Y créanme -como la mariposa- moriría en un segundo por volver a besarla una vez más..

Dichosos los que sufran por amor, porque siempre tendrán la desdicha de haber sido amados..

Juan Ignacio Montero Bolognini

[Octubre 2011. San José del Pacífico, México]

---

Och han såg henne försvinna..
Efter den gränslösa kramen som tystnaden krossade med sina händer.

Han kände ingen sorg, bara en obegränsad tomhet, liksom havet.

Och tomheten tyngde honom mer än själen, då han ville känna smärta. Han ville kunna skrika som andra gånger! Gråta till uttorknad, sjunka ned i lidandet, låta existensen bli till en plåga.

Men så blev det inte. Han förstod att livet, precis som kärleken, är ändlig, och att döden av allting, alltid kommer att vara där, tröstlös. Och om döden är där, låt oss då bli vän med den och hylla varje ögonblick. Tidens gång är lika subjektiv som fjärilens liv är kort, den som spenderar mer tid som puppa och som ger upp sitt liv för att flyga, även om det bara blir för en dag.

Och hur kan man inte förlora sig i de ögonen? Hur kan man inte känna olycka efter hennes försvinnande? Varför skulle man inte vilja dö mitt i flygningen? Hur skulle man inte vilja äventyra allt?

Han ville känna smärta, men drogs ned i ånger. Kärleken och kvalet går hand i hand. Och han kände så mycket kärlek att han till och med tyckte att det var skamligt bara tanken av att bli ledsen. Ångesten var för honom en egoistisk känsla, det var oacceptabelt! Han kommer alltid att ha hennes leende fastetsat i minnet..

Och idag skriver han i tredje person, för att 

inte behöva se in i ögonen av det begångna. För att inte flika in i ett endaste minne, för att föreviga hennes leende. Och tro mig –precis som fjärilen– skulle han vilja dö i vilken sekund som helst för att få kyssa henne en gång till..
Stackars de som lider av kärlek, för de kommer alltid att känna lidandet av att ha älskat.

Juan Ignacio Montero Bolognini

[Oktober 2011. San José del Pacífico, Mexiko]

Mil países / Tusen länder

Tu no podrás estar mas cansado; mas cansado no; y es que habrás caminado mucho, a caballo, a pie, en los viejos trenes y el país no termina nunca. ¿Recordarás el país? Lo recordarás y no es uno; son mil países con un solo nombre. Eso lo sabrás. Traerás los desiertos rojos, las estepas de tuna y maguey, el mundo del nopal, el cinturón de lava y cráteres helados, las murallas de cúpulas doradas y tronera de piedra, las ciudades de cal y canto, las ciudades de tezontle, los pueblos de adobe, las aldeas de carrizo, los senderos de lodo negro, los caminos de la sequía, los labios del mar, las costas espesas y olvidadas, los valles dulces del trigo y el maíz, los pastizales norteños, los lagos del Bajío, los bosques delgados y altos, las ramas cargadas de heno, las cumbres blancas, los llanos de chapopote, los puertos de la malaria y el burdel, el casco calcáreo del henequén, los ríos perdidos, precipitados, las horadaciones de oro y plata, los indios sin la voz común, voz cora, voz yaqui, voz huichol, voz pima, voz seri, voz chontal, voz tepehuana, voz huasteca, voz totonaca, voz nahua, voz maya, la chirimía y el tambor, la danza terciada, la guitarra y la vihuela, los plumajes, los huesos delgados de Michoacán, la carne chaparra de Tlaxcala, los ojos claros de Sinaloa, los dientes blancos de Chiapas, los huipiles, las peinetas jarochas, las trenzas mixtecas, los cinturones tzotziles, los rebozos de Santa María, la marquetería poblana, el vidrio jalisciense, el jade oaxaqueño, las ruinas de la serpiente, las ruinas de la cabeza negra, las ruinas de la gran nariz, los sagrarios y los retablos, los colores y los relieves, la fe pagana de Tonantzintla y Tlacochaguaya, los nombres viejos de Teotihuacán y Papantla, de Tula y Uxmal: los traes y te pesan, son losas muy pesadas para un solo hombre: no se mueven nunca y las traes amarradas al cuello: te pesan y se te han metido al vientre… son tus bacilos, tus parásitos, tus amibas…

tu tierra.

Fragmento de "La muerte de Artemio Cruz" de Carlos Fuentes. 

[Noviembre 2011. Distrito Federal, México]

---

Du kommer inte längre vara trött, inte längre trött; och visst kommer du att ha gått långt, till häst, till fots, på de gamla tågen och landet tar aldrig slut. Kommer du att komma ihåg landet? Du kommer att komma ihåg det och det är inte ett; det är tusen länder med enbart ett namn. Det kommer du att veta. Du kommer att ta med dig de röda öknarna, agave- och fikonkaktusstäpperna, opuntiavärlden, lavabandet och isiga kratrar, murarna av gyllne kupoler och stenskottgluggar, kalk- och stenstäder, tezontlestäder, byarna i lersten, orterna i vass, stigarna av svart lera, gångarna efter torkan, havets kustlinje, de frodiga och bortglömda kusterna, de söta dalarna av vete och majs, de norra gräsmarkerna, Bajío-sjöarna, de smala och höga skogarna, grenarna fulla av hö, de vita bergstopparna, den asfalterade jämna marken, malaria- och bordellkajerna, agavens kalkstensbeläggning, de gömda floderna, sediment, guld- och silverutborrningarna, indianerna utan en gemensam röst, cora-röst, yaqui-röst, huichol-röst, pima-röst, seri-röst, chontal-röst, tepehuana-röst, huasteca-röst, totonaca-röst, nahua-röst, maya-röst, chirimian och trumman, den blandade dansen, gitarren och vihuelan, fjäderdräkterna, de smala benen från Michoacán, stenekens kött från Tlaxcala, Sinaloas klara ögon, Chiapas vita tänder, huipilerna, Veracruz hårkammar, de mixtekanska flätorna, tzotzilernas bälten, Santa Marias sjalar, bondesnickerikonsten, glaset från Jalisco, jaden från Oaxaca, ormens ruiner, det svarta huvudets ruiner, den stora näsans ruiner, helgedomarna och altarna, färgerna och relieferna, Tonantzintlas y Tlacochaguayas hedniska tro, Teotihuacáns y Papantlas gamla namn, Tulas och Uxmals: du bär dem och de tröttar ut dig, de är tunga gravstenar för bara en man, de rör sig aldrig och du bär de fastspända runt nacken, de tynger och de har tryckts in i magen...de är dina baciller, dina parasiter, dina amöbor...
ditt land.

Ett fragment ur "Artemio Cruz död" av Carlos Fuentes.  

[November 2011. Mexico City, Mexiko] 

Sólo un impulso / Enbart en impuls

El viejo del pueblo de al lado, el que siempre anda chiflando para que salgan las gallinas del huerto, me contó lo que uno puede hallar al otro lado de la montaña, acentuando estas dos últimas palabras como si fueran letras secretas, sílabas divinas...

—¿Y qué hay allá? —pregunté intrigada.
Dijo que encuentras pura vida, colores y energía. Te elevas. Habitan seres vivos con pulmones verdaderos. Cuando te soplan sientes el viento en velocidad, como un impulso hacia un salto sin gravedad. Te enciendes. Como si fueran personas con fuego en sus venas. Te miran y son mil rayos atravesándote.

—Es difícil llegar al otro lado —afirmó—. El viento engañador gira la brújula sin aviso.
—¿Y entonces? ¿Cómo hago para ir hasta ahí? —dije impaciente.
Con su andar cansino y su sombrero de paja se fue alejando de mí.
—No busques las respuestas en los libros escritos por grandes pensadores de las vidas vividas desde antes del ahora —me aconsejó casi sin voltearse—. Solamente el pajarito que llevas en tu bolsillo te puede cantar la canción con el timbre preciso que te haga despertar y buscar el camino.

Bíró-Montero

[Marzo 2012. Playa del Carmen, México]

---

Gamlingen från grannbyn, han som alltid går runt och visslar för att skrämma hönorna ur trädgården, berättade för mig vad man kan finna på andra sidan av berget, med betoningen på dessa två sista orden som om de skulle vara hemliga bokstäver, gudomliga stavelser...

– Och vad finns där?, frågade jag nyfiket.
Han berättade att där finns äkta liv, färger och energi. Du höjs. Där bor levande varelser med riktiga lungor. När de blåser på dig känner du en vind av fart, som en impuls till ett hopp utan gravitation. Du blir till lågor. Som om personerna skulle ha eld i sina vener. De tittar på dig och tusen strålar går igenom dig.

– Det är svårt att komma till andra sidan, hävdade han. Den bedragande vinden vrider kompasset utan varsel.
– I så fall, hur gör jag för att komma dit?, sa jag otåligt.
Med sitt utarbetade gående och höhatt började han att gå iväg.
– Leta inte efter svaren i böckerna skrivna av de stora tänkarna från de levda liven från innan tills idag, rådde han mig nästan utan att vända sig till mig, Enbart den lilla fågeln som du har i fickan kan sjunga den sång med det precisa lätet som kan väcka dig för att leta efter vägen.

Bíró-Montero

[Mars 2012. Playa del Carmen, Mexiko]

Un cuento / En saga

Cuenta Harpodyatara haber visto un grupo de niños d e s n u d o s danzando alocadamente alrededor de una gota de agua que el sol había convertido en un topacio. Cantaban y reían volteando cogidos de la mano. Cuenta haber visto lo que al principio era la sombra de un tronco, transformarse en un tronco de amatista, por el puro amor de ser. Cuenta de una cascada que a simple vista parecía de argentadas aguas y que fijándose con detenimiento era una cascada de lindas figuras humanas alocadamente alegres. Cuenta de cómo al hablar huían de sus bocas burlones geniecillos alados, encantados de tanta libertad, y cuenta de las mil maravillas de aquella vida paradisíaca embriagada en su propia suntuosidad.

Fragmento de "O-Yarkandal" de Salarrué.

[Agosto 2011. Apaneca, El Salvador]

---

Harpodyatara berättar om en grupp nakna barn som han har sett dansa som besatta runt en droppe vatten som solen hade förvandlat till en topas. De sjöng och skrattade när de snurrade runt hand i hand. Han säger sig ha sett det som först var en trädstams skugga, förvandla sig till en ametiststam, genom den äkta kärleken till att vara. Han berättar om ett vattenfall som vid första ögonblicket såg ut som silverglänsande vatten och efter en noggrann titt var det ett vattenfall med vackra mänskliga figurer vansinnigt glada. Han berättar att när de pratade flydde hånande bevingade älvor ur deras munnar, belåtna med så mycket frihet, och han berättar om de tusen äventyr i det där himmelska livet berusat i sin egen fyllighet.

Fragment ur "O-Yarkandal" av Salarrué.

[Augusti 2011. Apaneca, El Salvador]

Como guía una estrella / Som en stjärna leder

Asesinado sí, pero no muerto; el hombre que muere por el hombre no muere y de la vida saca una luz total que lo acompaña.

Roque Dalton

[Diciembre 2011. Gibara, Cuba]

---

Mördad ja, men ej död; människan som dör för människan dör ej och av livet skapar han ett totalt ljus som åtföljer honom.

Roque Dalton

[December 2011. Gibara, Kuba] 

Pachamama

Me levanto para no dejarme caer. Pero si me caigo, es para ser más fuerte que antes de tropezar con esa piedra. Corro más rápido que el viento, pero si de pronto me ves en la orilla del mar es porque me paré a observar el vuelo de las olas. Formo parte de la gran eternidad que hace caracolear la tierra. Giro, giro y sigo girando hasta marearme. Me desplomo riéndome del baile del horizonte. Soy mujer, persona, tu costilla y tu tambor. No me calles. Sin mí no habrán más abejas ni miel. 

Bíró-Montero

[Junio 2011. Las Flores, El Salvador]

---

Jag reser mig för att inte låta mig falla. Men om jag faller, är det för att vara starkare än det jag var innan jag snubblat över den där stenen. Jag springer snabbare än vinden, men om du skulle se mig vid strandkanten är det för att jag stannade till för att skåda havets flykt. Jag är en del av den stora evigheten som gör att jorden sniglar sig runt. Jag snurrar, snurrar och fortsätter att snurra tills jag blir yr. Jag faller och skrattar åt horisontens dans. Jag är kvinna, person, ditt revben och din trumma. Tysta inte mig. Utan mig finns det inte mer bin och honung.

Bíró-Montero

[Juni 2011. Las Flores, El Salvador]      

El derecho de soñar / Rättigheten till att drömma

Se llamaba Leonel, Elián, Lázaro o Filiberto, aunque su nombre sea una anécdota. Quizá a su edad no sepa que cada día miles de niños mueren de hambre. Tampoco comprenderá hasta dentro de varios años que muchos de los que lograron escaparle a la muerte vivirán eternamente marginados, sin posibilidad de educarse, sin la posibilidad de pensar. El todavía no es consciente de que los niños con mala alimentación durante la infancia sufren secuelas por el resto de su vida. Es verdad, creo que él quisiera un play station, unas zapatillas Nike y muchas de esas cosas que abundan en los países de quienes visitamos Cuba. Y no vamos a juzgarlo porque lo quiera...

La juventud es el motor de las sociedades, es quien propone el cambio, es quien lucha por un futuro mejor, es quien decide salir del molde del conformismo a pelear por sus derechos. Esos derechos que no mendigaron sino que arrancaron los 82 soñadores del yate Granma. Ellos también soñaron por un mundo más justo, y para tener un mundo mas justo hay que empezar por tu aldea. Y cuando los Estados Unidos puedan garantizarle a sus niños -y a los de los países a los que ataca sistemáticamente- los derechos que esa pequeña isla bloqueada garantiza a los suyos, entonces me volveré el mayor imperialista.

Esta foto fue hecha en un barrio de La Habana cerca de las siete de la tarde. Él, como decenas de niños, jugaba libre en la calle tras haber pasado el día en la escuela. No le preguntamos si había sido así pero tampoco hacía falta. En Cuba todos los niños asisten a la escuela, sin importar la clase social a la que pertenezcan. Ninguno está condenado a la exclusión, a nadie le han robado el derecho a pensar. Es verdad, no tienen play station, pero ninguna madre parecía preocupada porque su hijo esté en la calle entre extraños como nosotros.

Es verdad, no tienen play station, pero cualquier tratamiento de salud es garantizado a sus habitantes, aun si tu padre maneja un bicitaxi, como Alain (*). Es verdad, no tienen play station, pero el crack no destruirá sus neuronas, podrán leer mil veces El Principito si así lo desean, hasta que el zorro los domestique. ¡Es verdad! No tienen play station como los niños de buenas familias en el resto del mundo, donde la calidad de vida se mide por la cantidad de bienes que una persona puede adquirir y el éxito está reflejado en cuanto se engrosa mes a mes la cuenta bancaria. Lo que es verdad es que a esta altura es tiempo de pensar que calidad de vida es otra cosa.

Juan Ignacio Montero Bolognini

(*) Conocimos a Alain en la puerta de la Embajada de España en La Habana. Su trabajo era manejar un Bicitaxi, uno de los tantos medios de transportes precarios que tiene la isla. Era crítico del sistema cubano y quería exiliarse a España. Nos contó que su hija tenía un extraño problema físico que le impedía caminar con normalidad, pero el estado pagaba la mayor parte de su tratamiento y ella estaba siendo atendida por médicos especialistas del país.
—¿Por qué querés irte de Cuba? —le preguntamos.
—Para poder comprarle cosas a mi hija.

[Noviembre 2011. La Habana, Cuba]

---

Han hette Leonel, Elián, Lázaro eller Filiberto, även om hans namn är en anekdot. Möjligtvis vid hans ålder vet han inte om att varje dag dör tusentals barn av hunger. Han kommer inte heller att veta förrän inom flertalet år att många av dem som lyckades fly undan döden, för evigt kommer att leva utstötta, utan möjlighet till att utbilda sig, utan chans till att tänka. Han är inte medveten om att barn med dålig föda under barndomen lider av påföljder under resten av livet. Visst är det sant, att han skulle vilja ha en playstation, ett par Nike-skor och många av de sakerna som överflödar i länderna som Kubas besökare kommer ifrån. Och vi ska ju inte dömma dem för att vilja besöka detta land...

Ungdomen är samhällets motor, det är den som föreslår förändringar, den som kämpar för en bättre framtid, den som bestämmer sig för att överge konformismens gjutform och slåss för sina rättigheter. De rättigheterna som de inte bad om, utan som satte iväg de 82 drömmarna på yachten Granma. De drömde också om en rättvisare värld, och för att ha en rättvisare värld måste man börja på hemmaplan. Och när USA kan garantera sina barn –  och de länderna som de systematiskt attackerar – de rättigheter som denna lilla blockerade ö garanterar sina egna, då kommer jag att bli den största imperialisten.

Detta fotografi togs i en stadsdel i Havanna vid sjutiden på eftermiddagen. Han, precis som tiotals barn, lekte fritt på gatan efter att ha kommit hem från skolan. Vi frågade inte om det verkligen låg till så, men å andra sidan behövdes det inte. I Kuba går varje barn till skolan, utan att det brys om till vilket socialt skick de tillhör. Inget av barnen är dömt till uteslutning, ingen har blivid berövad rättigheten till att tänka. Visst är det sant, de har inte playstation, men ingen av mödrarna verkade orolig för att deras barn lekte på gatan bland okända som vi.

Visst är det sant, de har ingen playstation, men vilken som helst hälsobehandling garanteras dess invånare, även om ens pappa är bicitaxi-chaufför, som Alain (*). Visst är det sant, de har ingen playstation, men crack kommer inte att förstöra deras hjärnceller, de kommer att kunna läsa tusentals gånger Lille Prinsen om de så vill, tills räven tämjer dem. Visst är det sant! De har ingen playstation som barnen från fina familjer i resten av världen har, där livskvaliteten mäts utifrån den mängd tillgångar en person kan ha och framgången reflekteras i hur plånboken månadsvis växer. Det som är sant är att vid detta lag är det dags att tänka på att livskvaliteten är en annan sak.

Juan Ignacio Montero Bolognini

(*) Vi lärde känna Alain vid ingången till den spanska ambassaden i Havanna. Hans arbete går ut på att cykla på en bicitaxi, ett av de många enkla transportmedel som ön har. Han var kritisk till det kubanska systemet och ville gå i exil i Spanien. Han berättade för oss att hans dotter har ett sällsynt fysiskt problem som förhindrar henne att gå på ett normalt vis, men staten betalade hennes behandling och hon blev omhändertagen av specialiserade läkare i landet. 
– Varför vill du åka ifrån Kuba?, frågade vi honom.
– För att kunna köpa saker till min dotter.

[November 2011. Havanna, Kuba]

Llorar a lágrima viva / Att gråta med levande tårar

Llorar a lágrima viva

Llorar a chorros.
Llorar la digestión.

Llorar el sueño.

Llorar ante las puertas y los puertos.

Llorar de amabilidad y de amarillo.

Abrir las canillas,

las compuertas del llanto.

Empaparnos el alma,

la camiseta.

Inundar las veredas y los paseos,

y salvarnos, a nado, de nuestro llanto.

Asistir a los cursos de antropología,

llorando.

Festejar los cumpleaños familiares,

llorando.

Atravesar el África,

llorando.

Llorar como un cacuy,

como un cocodrilo...

si es verdad

que los cacuyes y los cocodrilos

no dejan nunca de llorar.

Llorarlo todo,

pero llorarlo bien.

Llorarlo con la nariz,

con las rodillas.

Llorarlo por el ombligo,

por la boca.

Llorar de amor,

de hastío,

de alegría.

Llorar de frac,

de flato, de flacura.

Llorar improvisando,

de memoria.

¡Llorar todo el insomnio y todo el día!

Oliverio Girondo

[Octubre 2011. San José del Pacífico, México]

---

Att gråta med levande tårar

Att gråta skurar.

Att gråta matsmältningen.

Att gråta sömnen.

Att gråta inför portarna och kajerna.

Att gråta av vänlighet och gulhet.

Att öppna upp kranarna,

flodgångarna till gråten.

Genomblöta själen, tröjan.

Dränka trottoarerna, gångarna,

att rädda oss, simmandes, från vår gråt.

Att delta i antropologiklasserna,

gråtandes.

Att fira familjefödelsedagarna,

gråtandes.

Resa igenom Afrika,

gråtandes.

Att gråta som en tandnattskärra,

som en krokodil...

om det nu är sant att tandnattskärrorna och krokodilerna

aldrig slutar att gråta.

Att gråta allt,

men att gråta det bra.

Att gråta med näsan,

med knäna.

Att gråta från naveln,

från munnen.

Att gråta av kärlek,

av trötthet,

av glädje.

Att gråta med frack,

med fjärt, med finhet.

Att gråta improviserat,

med minnet.

Att gråta hela sömnlösheten och hela dagen!

Oliverio Girondo

[Oktober 2011. San José del Pacífico, Mexiko]

Somos iguales / Vi är likadana

Somos iguales,
Nos gusta viajar y aunque nuestros pasos estén cansados seguimos, seguimos porque  estamos seguros que nos hace falta algo, algo sencillo, algo tierno, algo real, algo que nos permita detenernos mucho tiempo para descansar y para ser felices.

Somos iguales,
Amamos a las personas, disfrutamos la compañía de personas que dejamos que nos marquen, que nos enseñan, que nos alimentan, que llenen nuestro espíritu, que nos hacen sonreír sin miedo.

Somos iguales,
Sentimos el dolor aparentemente ajeno, pero similar y humano, sentimos el paso del tiempo y sentimos el peso de la soledad, esa soledad que aunque estemos rodeados de humanos que nos quieren y que nosotros queremos, sabemos, porque somos iguales, que esa soledad, esta nuestra soledad solo la puede apagar alguien como tú y alguien como yo.

Somos iguales,
Estamos inconformes, queremos decir mucho y aunque a veces callamos, ese ser amado lee en nuestros ojos si lo amamos o si tenemos que seguir caminando.

Somos iguales,
Y estamos seguros que aunque podemos equivocarnos y sufrir, amar, amar con locura es un sueño que debemos vivir con intensidad y amar también es una realidad que estamos dispuestos a enfrentar.

Somos iguales,
Cuando entregamos el alma no es a pedazos sino toda de a pocos, pero con magia de caricias, de llanto.

Somos iguales,
Amamos la noche, las noches estrelladas y místicas, las noches de diosas lunas menguantes, crecientes, llenas y nuevas, amamos el abrazo cálido y soñado, Amamos refugiarnos en las personas destinatarias y merecedoras de nuestro cariño y aunque a veces odiamos algo como se odia a veces ser transparente y obvio ya que algunos seres ya se han aprovechado de esa cualidad, aun así frente al ser amado no existe coraza ni escudo que nos evite florecer en soles rojos frente a ellos y ellas.

Somos iguales,
Vos mujer y yo hombre, vos allá y yo aquí, vos princesa preciosa y guerrera, yo un lobo hombre guerrillero y soñador, artesano y pintor.

Somos iguales,
Yo escribiendo cada gota del amor que te tengo, vos soñando con ese que soy yo y que tal vez aun no lo tienes claro en tu corazón.

Somos iguales,
Ofrecemos y damos lo que somos, vos mujer, yo hombre, amantes los dos y buscando lo que ya tenemos, el amor uno de la otra, vos de mí.

Somos iguales,
Yo te pido que vuelvas, pero si vos pedís lo mismo yo me voy para poder vivir, soñar, y luchar entre tus brazos, vivir contigo allá o aquí, pero vivir contigo y vos conmigo y construir un lugar donde podamos vivir nosotros, juntos, con magia, con realidad, juntos los dos.

Somos iguales,
Vos no has conocido ningún hombre como yo, yo no he conocido ninguna mujer como vos, no nos conocemos y estoy seguro por eso que tenemos que estar juntos.

Somos iguales,
Todavía tenemos tiempo y cosas por vivir, pero por qué vivirlas separados si juntos podemos vivir todo lo que falta, vivamos, vivamos juntos el amor, nuestro amor en construcción, en revolución…

Billy Calle

[Octubre 2011. Zacatecas, México]

---

Vi är likadana,
Vi tycker om att resa och trots att våra steg är trötta fortsätter vi, vi fortsätter då vi är säkra på att vi behöver någonting, något enkelt, något ömsint, något äkta, något som låter oss att stanna upp för en lång stund för att vila och vara lyckliga.

Vi är likadana,
Vi älskar människan, vi njuter av personer som vi låter markera oss, som visar oss, som livnär oss, som fyller våra själar, som får oss att le utan rädsla.

Vi är likadana,
Vi känner den synbarligen utomstående smärtan, men liknande och mänsklig, vi känner tidens steg och ensamhetens tyngd, den ensamhet som trots att vi är omgivna av människor som älskar oss och som vi älskar, vet vi, då vi är likadana, att den ensamheten, vår ensamhet, enbart kan släckas av någon som du och någon som jag.  

Vi är likadana,
Vi är missbelåtna, vi vill säga mycket och trots att vi ibland tiger, läser denne älskade i våra ögon om vi älskar honom eller om vi måste fortsätta att vandra.  

Vi är likadana,
Och vi är säkra på att vi kan ta fel och lida, älska, älska med galenskap är en dröm som vi bör leva intensivt och älska är också en verklighet som vi är redo att stå inför.

Vi är likadana,
När vi överlämnar själen är det inte i delar utan allting lite i taget, men med smekningarnas magi, med gråtens. 

Vi är likadana,
Vi älskar natten, stjärnklara och mystiska nätter, nätterna med gudomliga avtagande månar, växandes, fulla och nya, vi älskar den varma och fulländade famnen. Vi älskar att ta till flykt hos personer som är avsedda och värdiga vår ömhet och trots att vi ibland hatar något precis som man hatar att ibland vara genomskinlig, en egenskap som givetvis redan har utnyttjats av några människor, finns det ändå ingen rustning eller sköld för den älskade som skyr oss ifrån att blomstra i röda solar framför dem.     

Vi är likadana,
Du är en kvinna och jag en man, du där och jag här, du prinsessa och krigare, jag en vargmanskrigare och drömmare, hantverkare och målare.  

Vi är likadana,
Jag skriver varje droppe av kärlek som jag har till dig, du drömmer om denne som jag är och möjligtvis har du inte än det klart för dig i ditt hjärta. 

Vi är likadana,
Vi erbjuder och ger det vi är, du kvinna, jag man, älskare båda två och vi letar efter det som vi redan har, kärleken till den andra, du till mig.

Vi är likadana,
Jag ber att du kommer tillbaka, men om du ber om detsamma kommer jag för att kunna leva, drömma och kämpa i din famn, leva med dig där och här, men leva med dig och du med mig och bygga ett hem där vi kan leva tillsammans, med magi, med verklighet, tillsammans vi två. 

Vi är likadana,
Du har inte känt en man som jag, jag har inte känt en kvinna som du, vi känner inte varandra och därför är jag säker på att vi måste vara tillsammans.

Vi är likadana,
Vi har fortfarande tid och saker att leva för, men varför leva allt detta åtskilda om vi tillsammans kan leva det som fattas, låt oss leva, låt oss leva tillsammans denna kärlek, vår kärlek i konstruktion, i revolution...  

Billy Calle

[Oktober 2011. Zacatecas, Mexiko]