Memorias de un abrazo / Minnen av en kram

Y la vio partir..
Tras ese abrazo interminable que el silencio quebraba con sus manos. 

No sentía pena, solo un vacío inagotable, como el mar.

Y el vacío le pesaba más que el alma, porque quería sentir dolor. ¡Quería poder gritar como otras veces! Llorar hasta secarse, hundirse en la aflicción, que su existencia sea un calvario.
 
Pero no lo fue. Comprendió que la vida, como el amor, es finita, y que la muerte de todo siempre está allí, irremediablemente. Y si la muerte está allí, amiguémonos con ella y honremos cada instante. El tiempo que duran las cosas es tan subjetivo como lo efímero de la mariposa, que pasa más tiempo siendo oruga y deja su vida por volar, aunque sólo sea por un día.

¿Y cómo no perder la cabeza por esos ojos? ¿Cómo sentirse desdichado con su partir? ¿Cómo no morir en pleno vuelo? ¿Cómo no arriesgarse? 

Quería sentir dolor, pero se hundía en la vergüenza. El amor y el dolor van de la mano. Y era tanto el amor que sentía que hasta le parecía escandalosa la sola idea de entristecerse. La angustia le resultaba un sentimiento egoísta, ¡Inadmisible!. Él tendría para siempre su sonrisa clavada en la memoria..

Y hoy escribe en tercera persona, para no mirar a los ojos a su propio pasado. Para no interferir en un solo recuerdo, para mantener esa sonrisa imborrable. Y créanme -como la mariposa- moriría en un segundo por volver a besarla una vez más..

Dichosos los que sufran por amor, porque siempre tendrán la desdicha de haber sido amados..

Juan Ignacio Montero Bolognini

[Octubre 2011. San José del Pacífico, México]

---

Och han såg henne försvinna..
Efter den gränslösa kramen som tystnaden krossade med sina händer.

Han kände ingen sorg, bara en obegränsad tomhet, liksom havet.

Och tomheten tyngde honom mer än själen, då han ville känna smärta. Han ville kunna skrika som andra gånger! Gråta till uttorknad, sjunka ned i lidandet, låta existensen bli till en plåga.

Men så blev det inte. Han förstod att livet, precis som kärleken, är ändlig, och att döden av allting, alltid kommer att vara där, tröstlös. Och om döden är där, låt oss då bli vän med den och hylla varje ögonblick. Tidens gång är lika subjektiv som fjärilens liv är kort, den som spenderar mer tid som puppa och som ger upp sitt liv för att flyga, även om det bara blir för en dag.

Och hur kan man inte förlora sig i de ögonen? Hur kan man inte känna olycka efter hennes försvinnande? Varför skulle man inte vilja dö mitt i flygningen? Hur skulle man inte vilja äventyra allt?

Han ville känna smärta, men drogs ned i ånger. Kärleken och kvalet går hand i hand. Och han kände så mycket kärlek att han till och med tyckte att det var skamligt bara tanken av att bli ledsen. Ångesten var för honom en egoistisk känsla, det var oacceptabelt! Han kommer alltid att ha hennes leende fastetsat i minnet..

Och idag skriver han i tredje person, för att 

inte behöva se in i ögonen av det begångna. För att inte flika in i ett endaste minne, för att föreviga hennes leende. Och tro mig –precis som fjärilen– skulle han vilja dö i vilken sekund som helst för att få kyssa henne en gång till..
Stackars de som lider av kärlek, för de kommer alltid att känna lidandet av att ha älskat.

Juan Ignacio Montero Bolognini

[Oktober 2011. San José del Pacífico, Mexiko]