Un cuento / En saga

Cuenta Harpodyatara haber visto un grupo de niños d e s n u d o s danzando alocadamente alrededor de una gota de agua que el sol había convertido en un topacio. Cantaban y reían volteando cogidos de la mano. Cuenta haber visto lo que al principio era la sombra de un tronco, transformarse en un tronco de amatista, por el puro amor de ser. Cuenta de una cascada que a simple vista parecía de argentadas aguas y que fijándose con detenimiento era una cascada de lindas figuras humanas alocadamente alegres. Cuenta de cómo al hablar huían de sus bocas burlones geniecillos alados, encantados de tanta libertad, y cuenta de las mil maravillas de aquella vida paradisíaca embriagada en su propia suntuosidad.

Fragmento de "O-Yarkandal" de Salarrué.

[Agosto 2011. Apaneca, El Salvador]

---

Harpodyatara berättar om en grupp nakna barn som han har sett dansa som besatta runt en droppe vatten som solen hade förvandlat till en topas. De sjöng och skrattade när de snurrade runt hand i hand. Han säger sig ha sett det som först var en trädstams skugga, förvandla sig till en ametiststam, genom den äkta kärleken till att vara. Han berättar om ett vattenfall som vid första ögonblicket såg ut som silverglänsande vatten och efter en noggrann titt var det ett vattenfall med vackra mänskliga figurer vansinnigt glada. Han berättar att när de pratade flydde hånande bevingade älvor ur deras munnar, belåtna med så mycket frihet, och han berättar om de tusen äventyr i det där himmelska livet berusat i sin egen fyllighet.

Fragment ur "O-Yarkandal" av Salarrué.

[Augusti 2011. Apaneca, El Salvador]

Como guía una estrella / Som en stjärna leder

Asesinado sí, pero no muerto; el hombre que muere por el hombre no muere y de la vida saca una luz total que lo acompaña.

Roque Dalton

[Diciembre 2011. Gibara, Cuba]

---

Mördad ja, men ej död; människan som dör för människan dör ej och av livet skapar han ett totalt ljus som åtföljer honom.

Roque Dalton

[December 2011. Gibara, Kuba] 

Pachamama

Me levanto para no dejarme caer. Pero si me caigo, es para ser más fuerte que antes de tropezar con esa piedra. Corro más rápido que el viento, pero si de pronto me ves en la orilla del mar es porque me paré a observar el vuelo de las olas. Formo parte de la gran eternidad que hace caracolear la tierra. Giro, giro y sigo girando hasta marearme. Me desplomo riéndome del baile del horizonte. Soy mujer, persona, tu costilla y tu tambor. No me calles. Sin mí no habrán más abejas ni miel. 

Bíró-Montero

[Junio 2011. Las Flores, El Salvador]

---

Jag reser mig för att inte låta mig falla. Men om jag faller, är det för att vara starkare än det jag var innan jag snubblat över den där stenen. Jag springer snabbare än vinden, men om du skulle se mig vid strandkanten är det för att jag stannade till för att skåda havets flykt. Jag är en del av den stora evigheten som gör att jorden sniglar sig runt. Jag snurrar, snurrar och fortsätter att snurra tills jag blir yr. Jag faller och skrattar åt horisontens dans. Jag är kvinna, person, ditt revben och din trumma. Tysta inte mig. Utan mig finns det inte mer bin och honung.

Bíró-Montero

[Juni 2011. Las Flores, El Salvador]      

El derecho de soñar / Rättigheten till att drömma

Se llamaba Leonel, Elián, Lázaro o Filiberto, aunque su nombre sea una anécdota. Quizá a su edad no sepa que cada día miles de niños mueren de hambre. Tampoco comprenderá hasta dentro de varios años que muchos de los que lograron escaparle a la muerte vivirán eternamente marginados, sin posibilidad de educarse, sin la posibilidad de pensar. El todavía no es consciente de que los niños con mala alimentación durante la infancia sufren secuelas por el resto de su vida. Es verdad, creo que él quisiera un play station, unas zapatillas Nike y muchas de esas cosas que abundan en los países de quienes visitamos Cuba. Y no vamos a juzgarlo porque lo quiera...

La juventud es el motor de las sociedades, es quien propone el cambio, es quien lucha por un futuro mejor, es quien decide salir del molde del conformismo a pelear por sus derechos. Esos derechos que no mendigaron sino que arrancaron los 82 soñadores del yate Granma. Ellos también soñaron por un mundo más justo, y para tener un mundo mas justo hay que empezar por tu aldea. Y cuando los Estados Unidos puedan garantizarle a sus niños -y a los de los países a los que ataca sistemáticamente- los derechos que esa pequeña isla bloqueada garantiza a los suyos, entonces me volveré el mayor imperialista.

Esta foto fue hecha en un barrio de La Habana cerca de las siete de la tarde. Él, como decenas de niños, jugaba libre en la calle tras haber pasado el día en la escuela. No le preguntamos si había sido así pero tampoco hacía falta. En Cuba todos los niños asisten a la escuela, sin importar la clase social a la que pertenezcan. Ninguno está condenado a la exclusión, a nadie le han robado el derecho a pensar. Es verdad, no tienen play station, pero ninguna madre parecía preocupada porque su hijo esté en la calle entre extraños como nosotros.

Es verdad, no tienen play station, pero cualquier tratamiento de salud es garantizado a sus habitantes, aun si tu padre maneja un bicitaxi, como Alain (*). Es verdad, no tienen play station, pero el crack no destruirá sus neuronas, podrán leer mil veces El Principito si así lo desean, hasta que el zorro los domestique. ¡Es verdad! No tienen play station como los niños de buenas familias en el resto del mundo, donde la calidad de vida se mide por la cantidad de bienes que una persona puede adquirir y el éxito está reflejado en cuanto se engrosa mes a mes la cuenta bancaria. Lo que es verdad es que a esta altura es tiempo de pensar que calidad de vida es otra cosa.

Juan Ignacio Montero Bolognini

(*) Conocimos a Alain en la puerta de la Embajada de España en La Habana. Su trabajo era manejar un Bicitaxi, uno de los tantos medios de transportes precarios que tiene la isla. Era crítico del sistema cubano y quería exiliarse a España. Nos contó que su hija tenía un extraño problema físico que le impedía caminar con normalidad, pero el estado pagaba la mayor parte de su tratamiento y ella estaba siendo atendida por médicos especialistas del país.
—¿Por qué querés irte de Cuba? —le preguntamos.
—Para poder comprarle cosas a mi hija.

[Noviembre 2011. La Habana, Cuba]

---

Han hette Leonel, Elián, Lázaro eller Filiberto, även om hans namn är en anekdot. Möjligtvis vid hans ålder vet han inte om att varje dag dör tusentals barn av hunger. Han kommer inte heller att veta förrän inom flertalet år att många av dem som lyckades fly undan döden, för evigt kommer att leva utstötta, utan möjlighet till att utbilda sig, utan chans till att tänka. Han är inte medveten om att barn med dålig föda under barndomen lider av påföljder under resten av livet. Visst är det sant, att han skulle vilja ha en playstation, ett par Nike-skor och många av de sakerna som överflödar i länderna som Kubas besökare kommer ifrån. Och vi ska ju inte dömma dem för att vilja besöka detta land...

Ungdomen är samhällets motor, det är den som föreslår förändringar, den som kämpar för en bättre framtid, den som bestämmer sig för att överge konformismens gjutform och slåss för sina rättigheter. De rättigheterna som de inte bad om, utan som satte iväg de 82 drömmarna på yachten Granma. De drömde också om en rättvisare värld, och för att ha en rättvisare värld måste man börja på hemmaplan. Och när USA kan garantera sina barn –  och de länderna som de systematiskt attackerar – de rättigheter som denna lilla blockerade ö garanterar sina egna, då kommer jag att bli den största imperialisten.

Detta fotografi togs i en stadsdel i Havanna vid sjutiden på eftermiddagen. Han, precis som tiotals barn, lekte fritt på gatan efter att ha kommit hem från skolan. Vi frågade inte om det verkligen låg till så, men å andra sidan behövdes det inte. I Kuba går varje barn till skolan, utan att det brys om till vilket socialt skick de tillhör. Inget av barnen är dömt till uteslutning, ingen har blivid berövad rättigheten till att tänka. Visst är det sant, de har inte playstation, men ingen av mödrarna verkade orolig för att deras barn lekte på gatan bland okända som vi.

Visst är det sant, de har ingen playstation, men vilken som helst hälsobehandling garanteras dess invånare, även om ens pappa är bicitaxi-chaufför, som Alain (*). Visst är det sant, de har ingen playstation, men crack kommer inte att förstöra deras hjärnceller, de kommer att kunna läsa tusentals gånger Lille Prinsen om de så vill, tills räven tämjer dem. Visst är det sant! De har ingen playstation som barnen från fina familjer i resten av världen har, där livskvaliteten mäts utifrån den mängd tillgångar en person kan ha och framgången reflekteras i hur plånboken månadsvis växer. Det som är sant är att vid detta lag är det dags att tänka på att livskvaliteten är en annan sak.

Juan Ignacio Montero Bolognini

(*) Vi lärde känna Alain vid ingången till den spanska ambassaden i Havanna. Hans arbete går ut på att cykla på en bicitaxi, ett av de många enkla transportmedel som ön har. Han var kritisk till det kubanska systemet och ville gå i exil i Spanien. Han berättade för oss att hans dotter har ett sällsynt fysiskt problem som förhindrar henne att gå på ett normalt vis, men staten betalade hennes behandling och hon blev omhändertagen av specialiserade läkare i landet. 
– Varför vill du åka ifrån Kuba?, frågade vi honom.
– För att kunna köpa saker till min dotter.

[November 2011. Havanna, Kuba]

Llorar a lágrima viva / Att gråta med levande tårar

Llorar a lágrima viva

Llorar a chorros.
Llorar la digestión.

Llorar el sueño.

Llorar ante las puertas y los puertos.

Llorar de amabilidad y de amarillo.

Abrir las canillas,

las compuertas del llanto.

Empaparnos el alma,

la camiseta.

Inundar las veredas y los paseos,

y salvarnos, a nado, de nuestro llanto.

Asistir a los cursos de antropología,

llorando.

Festejar los cumpleaños familiares,

llorando.

Atravesar el África,

llorando.

Llorar como un cacuy,

como un cocodrilo...

si es verdad

que los cacuyes y los cocodrilos

no dejan nunca de llorar.

Llorarlo todo,

pero llorarlo bien.

Llorarlo con la nariz,

con las rodillas.

Llorarlo por el ombligo,

por la boca.

Llorar de amor,

de hastío,

de alegría.

Llorar de frac,

de flato, de flacura.

Llorar improvisando,

de memoria.

¡Llorar todo el insomnio y todo el día!

Oliverio Girondo

[Octubre 2011. San José del Pacífico, México]

---

Att gråta med levande tårar

Att gråta skurar.

Att gråta matsmältningen.

Att gråta sömnen.

Att gråta inför portarna och kajerna.

Att gråta av vänlighet och gulhet.

Att öppna upp kranarna,

flodgångarna till gråten.

Genomblöta själen, tröjan.

Dränka trottoarerna, gångarna,

att rädda oss, simmandes, från vår gråt.

Att delta i antropologiklasserna,

gråtandes.

Att fira familjefödelsedagarna,

gråtandes.

Resa igenom Afrika,

gråtandes.

Att gråta som en tandnattskärra,

som en krokodil...

om det nu är sant att tandnattskärrorna och krokodilerna

aldrig slutar att gråta.

Att gråta allt,

men att gråta det bra.

Att gråta med näsan,

med knäna.

Att gråta från naveln,

från munnen.

Att gråta av kärlek,

av trötthet,

av glädje.

Att gråta med frack,

med fjärt, med finhet.

Att gråta improviserat,

med minnet.

Att gråta hela sömnlösheten och hela dagen!

Oliverio Girondo

[Oktober 2011. San José del Pacífico, Mexiko]

Somos iguales / Vi är likadana

Somos iguales,
Nos gusta viajar y aunque nuestros pasos estén cansados seguimos, seguimos porque  estamos seguros que nos hace falta algo, algo sencillo, algo tierno, algo real, algo que nos permita detenernos mucho tiempo para descansar y para ser felices.

Somos iguales,
Amamos a las personas, disfrutamos la compañía de personas que dejamos que nos marquen, que nos enseñan, que nos alimentan, que llenen nuestro espíritu, que nos hacen sonreír sin miedo.

Somos iguales,
Sentimos el dolor aparentemente ajeno, pero similar y humano, sentimos el paso del tiempo y sentimos el peso de la soledad, esa soledad que aunque estemos rodeados de humanos que nos quieren y que nosotros queremos, sabemos, porque somos iguales, que esa soledad, esta nuestra soledad solo la puede apagar alguien como tú y alguien como yo.

Somos iguales,
Estamos inconformes, queremos decir mucho y aunque a veces callamos, ese ser amado lee en nuestros ojos si lo amamos o si tenemos que seguir caminando.

Somos iguales,
Y estamos seguros que aunque podemos equivocarnos y sufrir, amar, amar con locura es un sueño que debemos vivir con intensidad y amar también es una realidad que estamos dispuestos a enfrentar.

Somos iguales,
Cuando entregamos el alma no es a pedazos sino toda de a pocos, pero con magia de caricias, de llanto.

Somos iguales,
Amamos la noche, las noches estrelladas y místicas, las noches de diosas lunas menguantes, crecientes, llenas y nuevas, amamos el abrazo cálido y soñado, Amamos refugiarnos en las personas destinatarias y merecedoras de nuestro cariño y aunque a veces odiamos algo como se odia a veces ser transparente y obvio ya que algunos seres ya se han aprovechado de esa cualidad, aun así frente al ser amado no existe coraza ni escudo que nos evite florecer en soles rojos frente a ellos y ellas.

Somos iguales,
Vos mujer y yo hombre, vos allá y yo aquí, vos princesa preciosa y guerrera, yo un lobo hombre guerrillero y soñador, artesano y pintor.

Somos iguales,
Yo escribiendo cada gota del amor que te tengo, vos soñando con ese que soy yo y que tal vez aun no lo tienes claro en tu corazón.

Somos iguales,
Ofrecemos y damos lo que somos, vos mujer, yo hombre, amantes los dos y buscando lo que ya tenemos, el amor uno de la otra, vos de mí.

Somos iguales,
Yo te pido que vuelvas, pero si vos pedís lo mismo yo me voy para poder vivir, soñar, y luchar entre tus brazos, vivir contigo allá o aquí, pero vivir contigo y vos conmigo y construir un lugar donde podamos vivir nosotros, juntos, con magia, con realidad, juntos los dos.

Somos iguales,
Vos no has conocido ningún hombre como yo, yo no he conocido ninguna mujer como vos, no nos conocemos y estoy seguro por eso que tenemos que estar juntos.

Somos iguales,
Todavía tenemos tiempo y cosas por vivir, pero por qué vivirlas separados si juntos podemos vivir todo lo que falta, vivamos, vivamos juntos el amor, nuestro amor en construcción, en revolución…

Billy Calle

[Octubre 2011. Zacatecas, México]

---

Vi är likadana,
Vi tycker om att resa och trots att våra steg är trötta fortsätter vi, vi fortsätter då vi är säkra på att vi behöver någonting, något enkelt, något ömsint, något äkta, något som låter oss att stanna upp för en lång stund för att vila och vara lyckliga.

Vi är likadana,
Vi älskar människan, vi njuter av personer som vi låter markera oss, som visar oss, som livnär oss, som fyller våra själar, som får oss att le utan rädsla.

Vi är likadana,
Vi känner den synbarligen utomstående smärtan, men liknande och mänsklig, vi känner tidens steg och ensamhetens tyngd, den ensamhet som trots att vi är omgivna av människor som älskar oss och som vi älskar, vet vi, då vi är likadana, att den ensamheten, vår ensamhet, enbart kan släckas av någon som du och någon som jag.  

Vi är likadana,
Vi är missbelåtna, vi vill säga mycket och trots att vi ibland tiger, läser denne älskade i våra ögon om vi älskar honom eller om vi måste fortsätta att vandra.  

Vi är likadana,
Och vi är säkra på att vi kan ta fel och lida, älska, älska med galenskap är en dröm som vi bör leva intensivt och älska är också en verklighet som vi är redo att stå inför.

Vi är likadana,
När vi överlämnar själen är det inte i delar utan allting lite i taget, men med smekningarnas magi, med gråtens. 

Vi är likadana,
Vi älskar natten, stjärnklara och mystiska nätter, nätterna med gudomliga avtagande månar, växandes, fulla och nya, vi älskar den varma och fulländade famnen. Vi älskar att ta till flykt hos personer som är avsedda och värdiga vår ömhet och trots att vi ibland hatar något precis som man hatar att ibland vara genomskinlig, en egenskap som givetvis redan har utnyttjats av några människor, finns det ändå ingen rustning eller sköld för den älskade som skyr oss ifrån att blomstra i röda solar framför dem.     

Vi är likadana,
Du är en kvinna och jag en man, du där och jag här, du prinsessa och krigare, jag en vargmanskrigare och drömmare, hantverkare och målare.  

Vi är likadana,
Jag skriver varje droppe av kärlek som jag har till dig, du drömmer om denne som jag är och möjligtvis har du inte än det klart för dig i ditt hjärta. 

Vi är likadana,
Vi erbjuder och ger det vi är, du kvinna, jag man, älskare båda två och vi letar efter det som vi redan har, kärleken till den andra, du till mig.

Vi är likadana,
Jag ber att du kommer tillbaka, men om du ber om detsamma kommer jag för att kunna leva, drömma och kämpa i din famn, leva med dig där och här, men leva med dig och du med mig och bygga ett hem där vi kan leva tillsammans, med magi, med verklighet, tillsammans vi två. 

Vi är likadana,
Du har inte känt en man som jag, jag har inte känt en kvinna som du, vi känner inte varandra och därför är jag säker på att vi måste vara tillsammans.

Vi är likadana,
Vi har fortfarande tid och saker att leva för, men varför leva allt detta åtskilda om vi tillsammans kan leva det som fattas, låt oss leva, låt oss leva tillsammans denna kärlek, vår kärlek i konstruktion, i revolution...  

Billy Calle

[Oktober 2011. Zacatecas, Mexiko]

Experimentum volkswagum psicologicum

Empezó como un juego, lo de los ponchos. Una vez al pasar un Volkswagen de esos con forma de burbuja, me pegó un golpe certero en el brazo y emocionada gritó:

—¡Poncho se cortó!

—¿Qué se cortó? —pregunté.

—Que ya no podés pegarme —contestó entre risas.

Y de ahí el cuento. Desde pequeña ella jugaba al poncho con sus amigos caminando por las calles de Buenos Aires. Lo hace automático... incluso estando lejos de Argentina y cuando a quien tiene al lado es una sueca.

Si no me acuerdo mal mi primer experiencia del poncho fue en Managua, la capital de Nicaragua. Tenía muchas ganas de devolverle el golpe, pero todavía no tenía desarrollado el instinto. Cada vez que pasaba un poncho, yo era la víctima. Ahí me quedaba llena de ira mirando los autos como poseída, en vez de prestar atención al nuevo lugar que turisteábamos.

Sin embargo, igual que uno aprende a escupir al ver un gato negro pasar, uno aprende el juego del poncho. Además debo añadir que lo aprendí muy bien. Quizá demasiado bien, hasta ser retada por ella. No le gustó la violencia de mi puño en su brazo ni tampoco el desquicio con que gritaba: —¡Poncho se cortó!. 

Me explicó las reglas avanzadas: no cuenta la fuerza de la piña, sino mas bien ser la primera en ver el auto y ejecutar el golpe. De cualquier manera no me convenció así que yo seguía con puñetazos de alta intensidad. No crecí en vano con dos hermanos. Un golpe es un golpe y se debe sentir, sea un juego o no.

Bueno... la historia es que teníamos un promedio de unos cinco ponchos por semana o incluso menos. Hasta llegar a México. Mal. Muy mal. Parece que en algún momento hubo un descuento 2x1 para llevarse un Volkswagen porque las calles aztecas tienen mas "vochos" que habitantes. Total que los golpes se incrementaron a unos treinta por día al cruzar la frontera mexicana. 

Todo empeoró cuando esta suma se duplicó. Había tantos que ya no era una, sino cinco piñas seguidas, lo que obligaba a especificar cada una de ellas.

—¡Poncho se cortó! Por el amarillo detrás del camión y el rojo de adelante, al lado de la señora de rulos —exclamaba yo.

—¡Poncho se cortó! —contestaba ella con un golpe decisivo.

—¿Cómo? ¡Ya te golpeé por esos, mentirosa!

—¡Callate! Es por ese azul que pasó por ahí —decía señalando la otra esquina.

—Sí, seguro... —replicaba yo sin apagar mi radar y así poder vengarme lo antes posible.

Para no terminar con los brazos moretoneados, ella propuso un condicionante: sólo golpearnos al ver los blancos. Otra vez no me convenció, así que seguíamos el juego aceptando todos los colorines, en su versión metalizada o mate.

Entre ella y yo casi no hay momentos de soledad. Como una versión femenina y pos-moderna de Asterix y Obelix, andamos inseparables de arriba para abajo. Sin embargo un día pasó. Me separé para buscar la comida mientras ella intentaba vender imanes en la plaza de artesanías de San Cristóbal de las Casas. Con paso firme me dirigí al hostal para descubrir algo inesperado. Cada poncho que pasaba me arrastraba hacia un abismo de soledad y tristeza. Me sentía la persona mas abandonada del mundo sin su hombro a mi lado. Hasta pensé en pegarle a algún desconocido para liberarme de ese sentimiento. Cada poncho golpeó mi interior como una maza a la piedra. Cabizbaja volví a la feria. Le conté la experiencia y me develó su secreto: ella había experimentado lo mismo. 

Decidimos enterrar el juego del poncho. Debo reconocer que los primeros días no fueron fáciles.

—Ahí hay un poncho, eh. Pero no te voy a golpear —decía con seguridad.

—Si, ya lo vi. Así está mejor —sonreía ella.

Después de asistir a P.A. (Ponchos Anónimos), podemos darnos por recuperadas. Andar caminando solas y ver un escarabajo ya no implica ningún trauma para nosotras. Incluso, mas de una vez, hasta fantaseamos con comprarnos uno.

Bíró-Montero

[Octubre 2011. Oaxaca, México]

---

Det började som en lek, det där med folkbubblorna. En gång när vi gick förbi en sådan där Volkswagen som liknar en bubbla, slog hon mig ett precist slag på armen och alldeles exalterat skrek hon:
– Folkbubbla, den bröts!
– Vad var det för något som bröts? frågade jag.
– Att du inte längre kan slå mig, svarade hon med ett skratt.

Och därpå denna berättelse. Sedan liten lekte hon folkbubblaleken på Buenos Aires gator. Hon gör det automatiskt...även när hon är långt ifrån Argentina och när den hon har vid sin sida är en svenska.

Om jag inte har fel för mig fick jag min första folkbubblaerfarenhet i Managua, Nicaraguas huvudstad. Jag hade stor lust att ge igen med ett slag, men jag hade inte utvecklat instinkten än. Varje gång en folkbubbla körde förbi, blev jag offer i leken och där kunde jag stå full av vrede och titta på bilarna som besatt, istället för att uppmärksamma det nya stället som vi turistade.

Emellertid, precis som man lär sig att spotta när man ser en svart katt gå över gatan, lär man sig folkbubblaleken. Dessutom bör jag lägga till att jag lärde mig den väldigt bra. Kanske till och med för bra tills jag blev tillrättavisad. Hon tyckte inte om våldet från min knytnäve mot hennes arm, och inte heller med galenskapen som jag skrek:
– Folkbubbla, den bröts!

Hon förklarade de avancerade reglerna för mig: Styrkan från näven räknas inte utan däremot den som först ser bilen och utefter det slår till. I vilket fall som helst så övertygade hon inte mig utan jag fortsatte med slag av ansenlig intensitet. Jag växte inte förgäves upp med två bröder. Ett slag är ett slag och det bör kännas, oavsett om det är en lek eller ej.

Ja, förhållandet är det att vi hade ett genomsnitt på fem folkbubblor i veckan eller till och med färre...tills vi kom till Mexiko. Nä det var inte bra. Inte alls bra. Det verkade som om det vid något tillfälle hade funnits ett erbjudande 2 för 1 för att köpa sig en Volkswagen, för aztekernas gator har fler "vochos" än invånare. Summan av kardemumman är att slagen ökade till en trettio om dagen efter att ha passerat den mexikanska gränsen.

Allt blev bara värre när denna summa fördubblades. Det fanns så många att det inte längre var ett utan fem slag efter varandra vilket tvingade oss att specificera vart och ett utav dem.
– Folkbubbla, den bröts! Den gula bilen bakom lastbilen och den röda där borta bredvid kvinnan med lockigt hår, ropade jag.
– Folkbubbla, den bröts! svarade hon med ett bestämt slag.
– Va?! Jag slog dig redan för de bilarna, lögnhals!
– Tyst med dig! Det var för den där blå som körde förbi där borta, sade hon och pekade mot det andra hörnet.
– Givetvis, svarade jag utan att slå av radarn för att kunna ge igen så fort som möjligt.

För att inte fylla armarna med blåmärken föreslog hon en restriktion: att enbart slå om man ser en vit folkbubbla. Åter igen övertygande hon inte mig så vi fortsatte leken där alla färger tilläts, både de metall- och mattfärgade.

Vi erfar inte många tillfällen av ensamhet, hon och jag. Som en kvinnlig och postmodern version av Asterix och Obelix promenerar vi hit och dit tillsammans. Dessvärre, en dag hände det. Jag lämnade henne ensam för att hämta maten medan hon försökte sälja magneter på hantverkartorget i San Cristóbal de las Casas. Med bestämda steg marscherade jag mot hotellet för att upptäcka något oväntat. Varje folkbubbla som körde förbi drog ned mig i en avgrund av ensamhet och sorg. Jag kände mig som den mest övergivna personen i världen utan hennes arm vid min sida. Jag övervägde till och med att slå en okänds arm på gatan för att bli fri från känslan. Varenda folkbubbla slog i mitt inre som en slägga mot en sten. Med huvudet sänkt återvände jag till marknaden. Jag berättade om min erfarenhet och hon avslöjade sin hemlighet: Hon hade upplevt det samma.

För vår mentala hälsa beslöt vi oss för att begrava folkbubblaleken. Jag bör erkänna att de första dagarna inte var lätta:
– Där ser jag en folkbubbla men jag ska inte slå dig, sa jag.
– Ja, jag såg den. Det är bättre så, svarade hon och log.

Efter att ha deltagit i AF (Anonyma Folkbubblor) kan vi gott säga att vi har återhämtat oss. Att gå omkring ensamma och att se en folkbubbla, innebär inte längre ett trauma för oss. Vi har till och med fantiserat om att köpa en.

Bíró-Montero

[Oktober 2011. Oaxaca, Mexiko]

Antítesis de la muerte / Dödens antites

Un día hermoso como eran hermosos todos los días del trópico, recién pasada la estación lluviosa, cuando la tierra guarda todavía la memoria de las lluvias arrasadoras y súbitas en su entraña húmeda y en los verdes intensos, que no son los verdes de Nueva Inglaterra o Virginia, sino un verde más verde que el verde: rutilante, insinuante, casi vulgar en su manera de incitar los sentidos y despertar una piel que uno ignoraba poseer, piel de caballo, de toro.

Dichosos los animales que podían andar desnudos en esas extensiones de paisaje cambiante, altitudes, depresiones, curvas sobre las que la vegetación se revolcaba sin orden ni concierto, creciendo arbustos aquí, arboles allí, hierbas altas. Y el trasfondo del cielo azul, inquieto de nubes monumentales, desperezándose, haciéndose y deshaciéndose en el viento.

Dichoso quien podía estar vivo y tener ojos para ver esta vibrante antítesis de la muerte, la paradoja del verdor ridiculizando las celebradas conquistas del hombre que sustituía esto por ciudades abigarradas.

Fragmento de "Waslala" de Gioconda Belli.

[Junio 2011. Cerro El Pital, El Salvador]

---

En vacker dag, liksom alla vackra dagar i tropikerna, just efter regnperioden, när jorden fortfarande minns de svepande och plötsliga regnen i sitt våta inre och i det intensiva gröna, som inte kan liknas vid det gröna i New England eller Virginia, utan den grönska som är grönare än grönt: lysande, suggestivt, nästan vulgärt i sättet att hetsa upp sinnena och väcka till liv hud som man inte visste att man hade, hästhud, tjurhud. 

Lyckliga är djuren som kunde gå omkring nakna i dessa områden av föränderligt landskap, höjder, sänkor, krök där vegetationen rörde sig utan ordning eller samförstånd, växande buskar här, träd där, högt gräs. Och i bakgrunden av den blå himlen, otålig av väldiga moln, sträcker den på sig, formar sig och förstör sig i vinden.

Lycklig är den som kunde leva och ha ögon för att se denna vibrerande kontrast till döden, den grönskande paradoxen som förlöjligar människans prisade erövringar som ersatte detta med brokiga städer.

Fragment ur "Waslala" av Gioconda Belli.

[Juni 2011. Cerro El Pital, El Salvador]

Herminio

La historia está viva. Sus protagonistas caminan cada calle, cada pueblo, buscando oídos que los escuchen, ojos que los observen y nadie que los olvide. Que todos recuerden que el tiempo y su inercia no deben ser los únicos responsables de curar heridas. Menos aquellas que fueron abiertas con injusticia y crueldad.

El sol pinta en sepia la tarde de un Perquín rodeado por las montañas y los ríos que fueron cómplices del pueblo salvadoreño en lucha. José Oscar Hernández Márquez nos sigue, cauteloso con su mirada, su voz y sus pasos sigilosos. Este hombre de baja estatura y andar impreciso, se presenta como Herminio, su seudónimo guerrillero. Nos comparte cientas de historias que retratan un país marcado por la tragedia de haberse matado entre hermanos. Ningún pueblo puede ser inmune a tanta muerte regando sus tierras. Nada en ellos puede ser lo mismo. Ni sus cielos lo serán.  

Nada en Herminio puede ser igual después haber luchado durante cuatro años junto a la guerrilla en plena montaña. Nada en él puede ser igual después de haber sido trasladado a Alemania por la Cruz Roja, para rehabilitarse de un balazo en su pierna izquierda, en la que hoy lleva una prótesis. Nada en él puede ser como en los años previos al conflicto armado.
Nada.
Ni siquiera su nombre.

Bíró-Montero

[Julio 2011. Perquín, El Salvador]

---

Historian lever. Dess huvudrollsinnehavare går på varje gata, i varje by, och letar efter öron som kan lyssna på dem, ögon som kan observera dem och ingen som glömmer dem. Att alla kommer ihåg att tidens gång inte bör vara den enda ansvarliga för att läka sår. Minst av allt de som har öppnats av orättvisa och grymhet.

Solen färgar eftermiddagen sepiabrunt i ett Perquín omringat av de bergen och de floderna som var det salvadoranska folkets följeslagare i kampen. José Oscar Hernández Márquez följer oss, försiktigt med blicken och rösten, med tysta steg. Denne kortvuxne man med haltande gång, presenterar sig som Herminio, hans gerillapseudonym. Han delar med sig av hundra historier som skildrar ett land markerat av tragedi där bröder emellan mördat varandra. Ingen kan vara immun mot så mycket dödande som bevattnar jorden. Inget i dem kan vara detsamma. Inte ens deras himlar kan vara det.

Ingenting i Herminio kan var detsamma efter att ha kämpat under fyra år tillsammans med gerillan mitt i bergen. Ingenting i honom kan var detsamma efter att ha blivit skickad till Tyskland av Röda Korset för att återhämta sig efter en kula i vänstra benet, där han idag har en protes. Ingenting i honom kan vara som under de åren innan den beväpnade konflikten.
Ingenting.
Inte ens hans namn. 

Bíró-Montero

[Juli 2011. Perquín, El Salvador] 

Sona de pasión

Es que son los señores motoristas y cobradores del transporte público parte importante de la sociedad salvadoreña, aunque su principal protagonismo no sea por el desempeño de su servicio. Una clase obrera con propio léxico, vestimenta, costumbres y forma de ver la vida. Sus buses-casas son el soporte perfecto para imágenes y frases que cuentan sobre su personalidad. Machistas, si me ves es porque te gusto. Temerarios, rápido y furioso. Casanovas, sólo por tus huesitos nena. Terminantes, amigo sólo Dios. Repugnantes, si tiene prisa levántese temprano, no somos responsables de su tiempo mal organizado. Filósofos, sólo Dios sabe si volveré. Amigos. Compañeros. Buseros, una raza aparte.

En esa "sona de pasión" es donde el rol del rompecorazones se vuelve el más interesante. Un poco en español y otro poco en inglés, para que sea vergón. Es en esa "sona" donde se consuma toda la cuisna que le dan a las bichas en cada parada. Ahí, parqueado de seguro bajo un palo de mango, donde esa "sona" se llena verdaderamente de pasión. Ahí donde ellos les agradecen sus detalles, cuando el bus está en receso esperando la salida para dar nuevamente a la ruta. Y en cuanto se llena, el cobrador fiel al estilo, aconseja a sus clientas: —Suba mami y tópese que con ropa no pasa nada. 

El motorista apura la marcha. La palanca de cambios se yergue orgullosa alardeando de su colección de ganchos de pelo. Cada uno es recuerdo de alguna bicha que se ha socado en esa "sona de pasión". O ese motel rodante, quizá.

Rodrigo González

[Agosto 2011. Santa Ana, El Salvador]

---

De manliga bussförarna och biljettförsäljarna i kollektivtrafiken är en viktig del av det salvadoranska samhället, även om deras huvudsakliga betydelse inte är hur de utför sina tjänster. Det är en arbetarklass med eget lexikon, klädstil, seder och sätt att se på livet. Deras bussar som kan liknas till hem är ett perfekt utrymme för bilder och fraser som berättar om deras personligheter. Machister, om du ser mig är det för att du gillar mig. Vårdslösa, snabb och arg. Casanovas, enbart för dina bara ben, snygging. Strikta, Gud som enda vän. Vidrigt, om du har bråttom gå då upp tidigt, vi är inte ansvarliga för din dåliga planering. Filosofer, enbart Gud vet om jag kommer tillbaka. Kompisar. Umgänge. Bussister, en ras för sig.  

Det är i detta "Utrumme för passion" som hjärtekrossarna blir som mest intressanta. Något är skrivet på spanska och något på engelska för att det är käckt. I detta "utrumme" flörtas det med tjejerna i varje hållplats. Där bussen helt säkert står parkerad under ett mangoträd, fylls "utrummet" verkligen med passion. Det är där som de uppskattar tjejernas detaljer när bussen gör ett uppehåll och väntar på nästa avgång. Och när den fylls, ger biljettförsäljarna stiltroget råd såsom: – Hoppa upp mamsen och kläm ihop er för med kläder gör det ingenting.

Föraren trycker på gasen. Växelspaken sträcker stolt på sig och skryter om sin stora samling av hårsnuddar. Var och en av dem är minnet av någon tjej som han blivit pussad eller till och med mer i detta "utrumme av passion". Det som kanske mer är av ett rullande motell.

Rodrigo González

[Augusti 2011. Santa Ana, El Salvador]

31

No tengo ningún dios. Si lo tuviera, le pediría que no me deje llegar a la muerte: no todavía. Mucho me falta andar.
Hay lunas a las que todavía no ladré y soles en los que todavía no me incendié. Todavía no me sumergí en todos los mares de este mundo, que dicen que son siete, ni en todos los ríos del paraíso, que dicen que son cuatro.

En Montevideo, hay un niño que explica:
—Yo no quiero morirme nunca, porque quiero jugar siempre.

Fragmento de "El libro de los abrazos" de Eduardo Galeano.

[Agosto 2011. Antigua, Guatemala]

---

Jag har ingen gud. Om jag haft en, skulle jag ha bett honom om att inte låta mig komma till döden: inte än. Jag har långt kvar att gå. Det finns månar som jag inte har skällt till än och solar som jag inte eldat mig i. Än har jag inte dykt i alla hav i denna värld, som de säger är sju, och inte heller i alla floder i paradiset, som de säger är fyra.

I Montevideo, finns en pojke som förklarar...
– Jag vill aldrig dö, för jag vill för alltid lek...

Fragment ur "El libro de los abrazos" (Boken om kramarna) de Eduardo Galeano.

[Augusti 2011. Antigua, Guatemala]

Fuego / Eld

Sube y exige, tú eres llama de fuego.
Tu conquista es segura donde el horizonte definitivo.
Se hace gota de sangre, gota de vida.
Allí donde tus hombros sostendrán el universo.
Y sobre el universo tu esperanza.

Miguel Angel Asturias

[Marzo 2011. Tamarindo, Costa Rica]

---

Res dig och kräv, du är flammande eld.
Din erövring är säker där horisonten är bestämd.

Det görs droppe av blod, droppe av liv.

Därborta där dina axlar kommer att hålla upp universum. 

Och över universum ditt hopp.

Miguel Angel Asturias

[Mars 2011. Tamarindo, Costa Rica]

Pausa / Paus

Pero si me paro un momento, si consigo

cerrar los ojos, los siento a mi lado

de nuevo, aquellos que he amado: viven conmigo...

Antero de Quental

 
[Marzo 2011. San Juan del Sur, Nicaragua]

---

Men om jag stannar upp en stund, om jag klarar 

av att blunda, förnimmer jag åter vid min sida, 

dem som jag har älskat; de lever med mig...

Antero de Quental

 
[Mars 2011. San Juan del Sur, Nicaragua]

Cueva de seda / Silkesgrotta

—Dicen que Albert Einstein tenía la teoría de que si la abeja desaparecía, al hombre sólo le quedarían cuatro años de vida. Sin abejas, no hay polinización, ni hierba, ni animales, ni hombres. Ni hombres, ni hombres, ni hombres, ni cosquillas, ni azules, ni lunares, ni el pulóver de Cortázar, ni tu sonrisa sin dientes, ni guerras, ni Rockefeller, ni santos ni Monsanto...

—Pero sin embargo ahí están. Eso es real.

—Real, irreal, todo en la mismo bolsa.

—Al final todo sucede aunque muchas veces no sepamos ni cómo.

—Efecto mariposa.

—Me tumbo en mi sofá a las doce de la noche en Macondo y provoco una brisa en una playa al otro lado del mundo donde estás nadando.

—¡Cuidado con tus movimientos! No quiero que sacudas las olas con tus vientos tropicales y el mar me robe las estrellas del cielo.

—Entonces me quedo más tieso que la mojama, no quiero dejarte sin deseos.

—Ni yo. La luna no me guía cuando busco las cuatro esquinas del universo.

—Caminar en cuadrado es seguir los puntos cardinales al mismo tiempo.

—¿Entonces puedo ir para arriba y para abajo?

—Para donde quieras. Lo importante es no quedarte quieta.

—Como las abejas, que comunican el cielo con la tierra.

Bíró-Montero

Gracias a Jorge de Guzmán.

[Junio 2011. Cerro El Pital, El Salvador]

---

– Det sägs att Albert Einstein hade teorin att om bin försvinner har mänskligheten inte mer än fyra år kvar att leva. Utan bin finns det ingen pollinering, inga växter, inga djur, inga människor. Inga människor, inga människor, inga människor, inget kittlande, inget blått, inga födelsemärken, ingen Cortázars tröja, inget av dina tandlösa leenden, inga krig, inga Rockefeller, inga helgon och inget Monsanto...  

– Men de är ändå där. Det är verkligt.

– Verkligt, overkligt, allt i samma säck.

– Till slut händer allt möjligt, men många gånger vet vi inte hur.

– Fjärilseffekten.

– Jag lägger mig i soffan klockan tolv på natten i Macondo och vållar en bris på en strand på andra sidan jordklotet där du simmar.

– Ta det lugnt med dina rörelser! Jag vill inte att du skakar vågorna med dina tropiska vindar så att havet tar stjärnorna på himlen ifrån mig.

– I så fall ligger jag stelare än en lufttorkad tonfisk, för att inte ta ifrån dig dina önskningar.

– Det är bäst så. Månen leder inte mig när jag söker efter universums fyra hörn.

– Att vandra i fyrkant är som att följa alla väderstrecken på en och samma gång.

– Då kan jag gå upp och ner?

– Vart du vill. Det viktiga är att inte stanna upp.

– Som bin, som förbinder himmel och jord.

Bíró-Montero

Tack till Jorge de Guzmán.

[Juni 2011. Cerro El Pital, El Salvador]

¿Qué vino primero? / Vad kom först?

—¿Y eso? ¿Es una sombra o un reflejo? 

—Una sombra, claramente.

—¿Y cómo sabés que no es un reflejo? 

—Porque en movimiento no hay reflejos.

—¿Cómo que no?

—No. Bueno, si que los hay. Pero no llegás a verlos porque el agua se mueve.

—¿Pero cómo puede ser? Si lo que se mueve es el chico, no el agua.

—¡Que sí! Que el agua también se mueve porque es mar.

—¿Cómo un espejo que se disuelve a arena?

—¡Sí! Qué buena metáfora. Es como invertir el tiempo. La arena mata los reflejos.

—¿Como una sombra que dibuja a un chico?

—Claro... o un salto que crea un movimiento.

—De eso no estaría tan segura. ¿No será realmente el movimiento el que genera el salto?

—¿Te parece?

Bíró-Montero
 
[Abril 2011. Corn Island, Nicaragua] 

---

– Och det där...är det en skugga eller en reflexion? 

– Givetvis är det en skugga.

– Och hur vet du att det inte är en reflexion?

– Jo för i en rörelse finns det inte reflexioner.

– Det är väl klart att det finns...eller?

– Nej. Jo...visst finns det, men du hinner inte se dem för vattnet rör sig.

– Men hur kan det komma sig när det är pojken som rör sig och inte vattnet?

– Jo, men vattnet rör också sig eftersom det är hav.

– Som en spegel som löser upp sig till sand?

– Ja visst! Vilken bra metafor. Det är som att kasta om tiden. Sanden tar död på reflexionerna.

– Som en skugga som avbildar en pojke?
– Visst...eller ett hopp som skapar en rörelse.

– Jag är inte övertygad om det. Borde det inte vara rörelsen som skapar hoppet?

– Tycker du?

Bíró-Montero

[April 2011. Corn Island, Nicaragua]

Allá / Där borta

Melisandra alzó la cabeza, fijando su atención en un árbol que se contorsionaba para hundir su copa en el agua.

—Los árboles son como las personas, ¿no crees? Es posible imaginarles un carácter: los tímidos, los arrogantes, los sabios, los sensuales.

Fragmento de "Waslala" de Gioconda Belli.

[Junio 2011. Bahía de Jiquilisco, El Salvador]

---

Melisandra tittade upp och fixerade sin blick på ett träd som vek sig för att sänka trätoppen i vattnet.
-Träd är som människor, tycker du inte? Man kan föreställa sig att de har personligheter: de blyga, de arroganta, de kloka, de sensuella.

Fragment ur "Waslala" av Gioconda Belli.

[Juni 2011. Jiquiliscobukten, El Salvador]

María del Rosario

Y nos pregunta: "¿Qué piensan?" Y ahí nos quedamos charlando sobre cómo una mujer puede sentir amor por un niño producto de una violación. "¿Se imaginan esto?" Y relata la historia de su tío, que se escondió en la copa de un árbol para salvarse de ser asesinado por el Ejército durante la guerra de la Contra en los años '80. "¿Si apoyo al gobierno de Daniel Ortega?" Y afirma explicando que ahora puede atenderse gratuitamente en cualquier hospital.

Es como si hubieran varias Marías que pasean por los espacios amplios y verdes de su sencillo hotel familiar en plena Granada colonial. Sus movimientos son suaves y la siguen el ruido de sus tacones negros medio altos medio bajos y con cierto desgaste. 

Tikitita tikitita tikititi...

Los pisos de cerámica amarronados forman dibujos que podrían haber escapado de un caleidoscopio. En el patio central, las plantas se acumulan siguiendo el rastro del sol que parece querer ser manchado por la sombra de esta mujer que recorre cada rincón de la casa sin dejar rastros de velocidad. 

Tikitita tikitita tikititi...

Al pararse frente al gran escritorio de roble en la entrada, sus formas se transforman a un perfil estático pero con postura elástica. Uno podría pensar que está preocupada pero ese gesto seguramente anticipe una cadena de pensamientos espontáneos, sobre los mil y un temas de los que le gusta opinar.

Tikitita tikitita tikititi...

Bíró-Montero

[Abril 2011. Granada, Nicaragua]

---

Och så frågar hon oss: "Vad tycker ni?" Och där stannade vi och småpratade om hur en kvinna kan känna kärlek till ett barn som kom till efter en våldtäckt. "Kan ni tänka er?" Och så berättar hon en historia om hennes farbror, som gömde sig i en trädtopp för att rädda sig själv ifrån att bli mördad av Armén under Contras-kriget på 80-talet. "Om hon stöder Daniel Ortegas regering?" Och bekräftar genom att berätta att hon nu gratis kan besöka vilket sjukhus som helst.

Det är som om det finns flera Maria som går omkring på de öppna och gröna utrymmena i sitt enkla familjehotell mitt i koloniala Granada. Hennes rörelser är mjuka och ljudet från hennes svarta, halvt höga, halvt låga klackskor med ett visst slitage följer henne. 

Tikitita tikitita tikititi...

De brunaaktiga keramikgolven skapar former som skulle ha kunnat flytt från ett kalejdoskop. I den centrala gården, hopar sig växterna och följer solens spår som verkar vilja bli nedfläckad av denna kvinnas skugga som genomreser husets alla hörn utan att lämna fartspår.

Tikitita tikitita tikititi...

När hon stannar framför det stora ekskrivbordet i ingången, förvandlas hennes former till en statisk profil men med en elastisk hållning. Man skulle kunna tro att hon är orolig men den gesten är säkerligen en förutsägelse om en spontan tankekedja av tusen och ett tema som hon tycker om att ha en åsikt om. 

Tikitita tikitita tikititi...

Bíró-Montero

[April 2011. Granada, Nicaragua]