Empezó como un juego, lo de los ponchos. Una vez al pasar un Volkswagen de esos con forma de burbuja, me pegó un golpe certero en el brazo y emocionada gritó:
—¡Poncho se cortó!
—¿Qué se cortó? —pregunté.
—Que ya no podés pegarme —contestó entre risas.
Y de ahí el cuento. Desde pequeña ella jugaba al poncho con sus amigos caminando por las calles de Buenos Aires. Lo hace automático... incluso estando lejos de Argentina y cuando a quien tiene al lado es una sueca.
Si no me acuerdo mal mi primer experiencia del poncho fue en Managua, la capital de Nicaragua. Tenía muchas ganas de devolverle el golpe, pero todavía no tenía desarrollado el instinto. Cada vez que pasaba un poncho, yo era la víctima. Ahí me quedaba llena de ira mirando los autos como poseída, en vez de prestar atención al nuevo lugar que turisteábamos.
Sin embargo, igual que uno aprende a escupir al ver un gato negro pasar, uno aprende el juego del poncho. Además debo añadir que lo aprendí muy bien. Quizá demasiado bien, hasta ser retada por ella. No le gustó la violencia de mi puño en su brazo ni tampoco el desquicio con que gritaba: —¡Poncho se cortó!.
Me explicó las reglas avanzadas: no cuenta la fuerza de la piña, sino mas bien ser la primera en ver el auto y ejecutar el golpe. De cualquier manera no me convenció así que yo seguía con puñetazos de alta intensidad. No crecí en vano con dos hermanos. Un golpe es un golpe y se debe sentir, sea un juego o no.
Bueno... la historia es que teníamos un promedio de unos cinco ponchos por semana o incluso menos. Hasta llegar a México. Mal. Muy mal. Parece que en algún momento hubo un descuento 2x1 para llevarse un Volkswagen porque las calles aztecas tienen mas "vochos" que habitantes. Total que los golpes se incrementaron a unos treinta por día al cruzar la frontera mexicana.
Todo empeoró cuando esta suma se duplicó. Había tantos que ya no era una, sino cinco piñas seguidas, lo que obligaba a especificar cada una de ellas.
—¡Poncho se cortó! Por el amarillo detrás del camión y el rojo de adelante, al lado de la señora de rulos —exclamaba yo.
—¡Poncho se cortó! —contestaba ella con un golpe decisivo.
—¿Cómo? ¡Ya te golpeé por esos, mentirosa!
—¡Callate! Es por ese azul que pasó por ahí —decía señalando la otra esquina.
—Sí, seguro... —replicaba yo sin apagar mi radar y así poder vengarme lo antes posible.
Para no terminar con los brazos moretoneados, ella propuso un condicionante: sólo golpearnos al ver los blancos. Otra vez no me convenció, así que seguíamos el juego aceptando todos los colorines, en su versión metalizada o mate.
Entre ella y yo casi no hay momentos de soledad. Como una versión femenina y pos-moderna de Asterix y Obelix, andamos inseparables de arriba para abajo. Sin embargo un día pasó. Me separé para buscar la comida mientras ella intentaba vender imanes en la plaza de artesanías de San Cristóbal de las Casas. Con paso firme me dirigí al hostal para descubrir algo inesperado. Cada poncho que pasaba me arrastraba hacia un abismo de soledad y tristeza. Me sentía la persona mas abandonada del mundo sin su hombro a mi lado. Hasta pensé en pegarle a algún desconocido para liberarme de ese sentimiento. Cada poncho golpeó mi interior como una maza a la piedra. Cabizbaja volví a la feria. Le conté la experiencia y me develó su secreto: ella había experimentado lo mismo.
Decidimos enterrar el juego del poncho. Debo reconocer que los primeros días no fueron fáciles.
—Ahí hay un poncho, eh. Pero no te voy a golpear —decía con seguridad.
—Si, ya lo vi. Así está mejor —sonreía ella.
Después de asistir a P.A. (Ponchos Anónimos), podemos darnos por recuperadas. Andar caminando solas y ver un escarabajo ya no implica ningún trauma para nosotras. Incluso, mas de una vez, hasta fantaseamos con comprarnos uno.
Bíró-Montero
Bíró-Montero
[Octubre 2011. Oaxaca, México]
---
Det började som en lek, det där med folkbubblorna. En gång när vi gick förbi en sådan där Volkswagen som liknar en bubbla, slog hon mig ett precist slag på armen och alldeles exalterat skrek hon:
– Folkbubbla, den bröts!
– Vad var det för något som bröts? frågade jag.
– Att du inte längre kan slå mig, svarade hon med ett skratt.
Och därpå denna berättelse. Sedan liten lekte hon folkbubblaleken på Buenos Aires gator. Hon gör det automatiskt...även när hon är långt ifrån Argentina och när den hon har vid sin sida är en svenska.
Om jag inte har fel för mig fick jag min första folkbubblaerfarenhet i Managua, Nicaraguas huvudstad. Jag hade stor lust att ge igen med ett slag, men jag hade inte utvecklat instinkten än. Varje gång en folkbubbla körde förbi, blev jag offer i leken och där kunde jag stå full av vrede och titta på bilarna som besatt, istället för att uppmärksamma det nya stället som vi turistade.
Emellertid, precis som man lär sig att spotta när man ser en svart katt gå över gatan, lär man sig folkbubblaleken. Dessutom bör jag lägga till att jag lärde mig den väldigt bra. Kanske till och med för bra tills jag blev tillrättavisad. Hon tyckte inte om våldet från min knytnäve mot hennes arm, och inte heller med galenskapen som jag skrek:
– Folkbubbla, den bröts!
Hon förklarade de avancerade reglerna för mig: Styrkan från näven räknas inte utan däremot den som först ser bilen och utefter det slår till. I vilket fall som helst så övertygade hon inte mig utan jag fortsatte med slag av ansenlig intensitet. Jag växte inte förgäves upp med två bröder. Ett slag är ett slag och det bör kännas, oavsett om det är en lek eller ej.
Ja, förhållandet är det att vi hade ett genomsnitt på fem folkbubblor i veckan eller till och med färre...tills vi kom till Mexiko. Nä det var inte bra. Inte alls bra. Det verkade som om det vid något tillfälle hade funnits ett erbjudande 2 för 1 för att köpa sig en Volkswagen, för aztekernas gator har fler "vochos" än invånare. Summan av kardemumman är att slagen ökade till en trettio om dagen efter att ha passerat den mexikanska gränsen.
Allt blev bara värre när denna summa fördubblades. Det fanns så många att det inte längre var ett utan fem slag efter varandra vilket tvingade oss att specificera vart och ett utav dem.
– Folkbubbla, den bröts! Den gula bilen bakom lastbilen och den röda där borta bredvid kvinnan med lockigt hår, ropade jag.
– Folkbubbla, den bröts! svarade hon med ett bestämt slag.
– Va?! Jag slog dig redan för de bilarna, lögnhals!
– Tyst med dig! Det var för den där blå som körde förbi där borta, sade hon och pekade mot det andra hörnet.
– Givetvis, svarade jag utan att slå av radarn för att kunna ge igen så fort som möjligt.
För att inte fylla armarna med blåmärken föreslog hon en restriktion: att enbart slå om man ser en vit folkbubbla. Åter igen övertygande hon inte mig så vi fortsatte leken där alla färger tilläts, både de metall- och mattfärgade.
Vi erfar inte många tillfällen av ensamhet, hon och jag. Som en kvinnlig och postmodern version av Asterix och Obelix promenerar vi hit och dit tillsammans. Dessvärre, en dag hände det. Jag lämnade henne ensam för att hämta maten medan hon försökte sälja magneter på hantverkartorget i San Cristóbal de las Casas. Med bestämda steg marscherade jag mot hotellet för att upptäcka något oväntat. Varje folkbubbla som körde förbi drog ned mig i en avgrund av ensamhet och sorg. Jag kände mig som den mest övergivna personen i världen utan hennes arm vid min sida. Jag övervägde till och med att slå en okänds arm på gatan för att bli fri från känslan. Varenda folkbubbla slog i mitt inre som en slägga mot en sten. Med huvudet sänkt återvände jag till marknaden. Jag berättade om min erfarenhet och hon avslöjade sin hemlighet: Hon hade upplevt det samma.
För vår mentala hälsa beslöt vi oss för att begrava folkbubblaleken. Jag bör erkänna att de första dagarna inte var lätta:
– Där ser jag en folkbubbla men jag ska inte slå dig, sa jag.
– Ja, jag såg den. Det är bättre så, svarade hon och log.
Efter att ha deltagit i AF (Anonyma Folkbubblor) kan vi gott säga att vi har återhämtat oss. Att gå omkring ensamma och att se en folkbubbla, innebär inte längre ett trauma för oss. Vi har till och med fantiserat om att köpa en.
Bíró-Montero
[Oktober 2011. Oaxaca, Mexiko]
