Ley de vida / Livslagen

El árbol poderoso comienza en la semilla
y aunque el amor sea profundo y alto
es también mínima la semilla del hombre.

El nacimiento del arroyo el polen
el huevecillo de la blanca paloma
la piedra que ha rodado por el monte nevado
desde su pequeñez llegan al mar
al girasol al vuelo interminable
al planeta de nieve que nada detendrá.

En la lucha social también los grandes ríos
nacen de los pequeños ojos de agua
caminan mucho y crecen
hasta llegar al mar.

En la lucha social también por la semilla
se llega al fruto
al árbol
al infinito bosque que el viento hará cantar.

Roque Dalton - Un libro rojo para Lenin

[Fotografía: agosto 2011. Antigua, Guatemala]
 
---

Det kraftfulla trädet börjar i fröet
och trots att kärleken är djup och hög
är människans frö också ytterst litet.

Bäckens källflöde pollenet den vita hönans lilla ägg
stenen som rullade på det snötäckta berget
når de alla ifrån deras litenhet fram till havet
till solrosen till den ändlösa flygfärden
till snöplaneten som ingenting kan hejda.

I den social kampen föds också de stora floderna
ifrån de små vattenkällorna
de vandrar mycket mer och växer
tills att de kommer fram till havet.

I den sociala kampen når man genom fröet
frukten
trädet
den oändliga skogen som vinden får att sjunga.

Roque Dalton - En röd bok till Lenin
[Fotografi: augusti 2011. Antigua, Guatemala]

Hasta siempre Chávez / Farväl Chávez

No creo que valga la pena la vida si no es una vida revolucionaria, si no es una vida a contracorriente de un mundo miserable que está por ahí. Nosotros nos debemos a los grandes ideales de los grandes revolucionarios, los grandes ideales de los libertarios de la humanidad. (...) La vida no pasará en vano si uno entregó su vida, lo mejor de su vida, no su muerte, sino sus décadas y décadas de vida, ojalá cien siglos que tengamos, a la lucha por la emancipación de la humanidad.

Emir Sader

[Fotografía: septiembre 2011. San Cristóbal de las Casas, México]

---

Jag tror inte att livet är värt om det inte är ett revolutionärt liv, om det inte är ett liv i motström till den miserabla världen därute. Vi står i skuld till de stora revolutionärernas stora ideal, de frihetligas stora mänsklighetsideal. (...) Ditt liv kommer inte att vara förgäves om man gav livet, det bästa av ens liv, inte ens död, utan årtionden och åter årtionden av liv, förhoppningsvis har vi hundra sekel på oss, för att kämpa för mänsklighetens befrielse.



Emir Sader



[Fotografi: september 2011. San Cristobal de las Casas, Mexiko]

Desencanto / Besvikelse

Todos los días desaparecen especies animales y vegetales, idiomas, oficios. Los ricos son cada vez más ricos y los pobres cada vez más pobres. Cada día hay una minoría que sabe más y una minoría que sabe menos. La ignorancia se expande de forma aterradora. Tenemos un gravísimo problema en la redistribución de la riqueza. La explotación ha llegado a extremos diabólicos. Las multinacionales dominan o mundo. No sé si son las sombras o las imágenes las que nos ocultan la realidad. Podemos discutir sobre el tema infinitamente, lo cierto es que hemos perdido capacidad crítica para analizar lo que pasa en el mundo. De ahí que parezca que estamos encerrados en la caverna de Platón. Abandonamos nuestra responsabilidad de pensar, de actuar. Nos convertimos en seres inertes sin la capacidad de indignación, de inconformismo y de protesta que nos caracterizó durante muchos años. Estamos llegando al fin de una civilización y no me gusta la que se anuncia. El neoliberalismo, en mi opinión, es un nuevo totalitarismo disfrazado de democracia, de la que no se mantienen nada más que las apariencias. El centro comercial es el símbolo de ese nuevo mundo. Pero hay otro pequeño mundo que desaparece, el de las pequeñas industrias y de la artesanía. Está claro que todo tiene que morir, pero hay gente que, mientras vive, tiende a construir su propia felicidad, y esos son eliminados. Pierden la batalla por la supervivencia, no soportan vivir según las reglas del sistema. Se van como vencidos, pero con la dignidad intacta, simplemente diciendo que se retiran porque no quieren este mundo.

José Saramago

[Octubre 2011. Guanajuato, México]

---

Varje dag försvinner djur- och växtarter, språk, arbeten. De rika blir allt rikare och de fattiga blir allt fattigare. För var dag finns det en minoritet som vet mer och en minoritet som vet mindre. Okunskapen utbreder sig på ett kusligt sätt. Vi har ett högst allvarligt problem vad gäller omfördelningen av rikedomen. Exploateringen har nått djävulska ytterligheter. De multinationella företagen styr världen. Jag vet inte om det är skuggorna eller bilderna som döljer verkligheten för oss. Vi kan diskutera temat i oändlighet, sanningen är att vi har förlorat den kritiska förmågan att analysera det som händer i världen. Därifrån verkar det som om vi är instängda i Platons grottliknelse. Vi överger vårt ansvar att tänka, att agera. Vi förvandlas till icke levande varelser utan kapacitet till indignation, nonkonformism och protest som kännetecknade oss under många års tid. Vi håller på att komma fram till slutet av en civilisation och jag tycker inte om den som är på väg. Nyliberalismen, enligt min mening, är en ny form av totalitarism utklädd till demokrati, men som enbart ser likadan ut på ytan. Köpcentrumet är en symbol av denna nya värld. Men det finns en annan liten värld som försvinner, den med små industrier och hantverk. Givetvis måste allt dö, men det finns folk som, medan de lever, har en tendens att skapa sin egen lycka, och de avlägsnas. De förlorar överlevnadskampen, de står inte ut med att leva enligt systemets regler. De försvinner som besegrade, men med värdigheten orörd, genom att enbart säga att de går där ifrån för de inte vill ha denna värld.

José Saramago

[Oktober 2011. Guanajuato, Mexiko]

Poemas de la izquierda erótica / Vänstererotisk poesi

1. Domingo 12 de septiembre, 1937

Domingo 12 de septiembre, 1937
a las dos de la mañana: nací.
De ahí mis hábitos nocturnos
y el amor a los fines de semana.
Me clasificaron: nena? rosadito.
Boté el rosa hace mucho tiempo
y escogí el color que más me gusta,
que son todos.
Me acompañan tres hijas y dos perros:
lo que me queda de dos matrimonios.
Estudié porque no había remedio
afortunadamente lo he olvidado casi todo.

Tengo hígado, estómago, dos ovarios,
una matriz, corazón y cerebro, más accesorios
Todo funciona en orden, por lo tanto,
río, grito, insulto, lloro y hago el amor.

Y después lo cuento.

2. Estamos hechos de recuerdos

Estamos hechos de recuerdos
de un pelo rubio
de un pecho
de cuatro
cigarrillos
moribundos.
De rítmicos movimientos.

El ron se hunde, ruidoso, en la garganta
-10,000 células muertas-
y el deseo ametralla
en los dedos.

3. Asumamos la actitud de vírgenes

Asumamos la actitud de vírgenes.
Así
nos quieren ellos.

Forniquemos mentalmente,
suave, muy suave,
con la piel de algún fantasma.

Sonriamos
femeninas
inocentes.

Y a la noche clavemos el puñal
y brinquemos al jardín
abandonemos
esto que apesta a muerte.

4. Lavémonos el pelo

Lavémonos el pelo
y desnudemos el cuerpo.

Yo tengo y tú también
hermana
dos pechos
y dos piernas y una vulva.

No somos criaturas
que subsisten con suspiros.

Ya no sonriamos
ya no más falsas vírgenes

Ni mártires que esperan en la cama
el salivazo ocasional del macho.

5. Como ya recorriste la vía más ancha

Como ya recorriste la vía más ancha
no tienes interés
en sus peces, ni en sus pechos.

Pegado a tu pedestal
porque tú
también
tienes uno de esos
mueve los hilos de tu trama

y te olvidas
que hasta ayer
te empujaba el sentimiento

6. Limpiaste la esperma

Limpiaste la esperma
y te metiste a la ducha.

Diste el manotazo al testimonio
pero no al recuerdo.

Ahora
yo aquí, frustrada,
sin permiso para estarlo
debo esperar
y encender el fuego
y limpiar los muebles
y llenar de mantequilla el pan.

Tú comprarás con sucios billetes
tu capricho
pasajero

A mí me harta un poco todo esto
en que dejo de ser humana
y me transformo en trasto viejo.

Ana María Rodas

[Abril 2011. Islas del Maíz, Nicaragua]

---

1. Söndagen den 12 september, 1937

Söndagen den 12 september, 1937
klockan två på morgonen: föddes jag.
Därav mina nattliga vanor
och kärleken på helgerna.
De klassificerade mig: flicka? rosa.
Jag slängde ifrån mig rosa för länge sedan
och valde den färgen som jag bäst tycker om,
vilket är allihopa.
Tre döttrar och två hundar håller mig sällskap:
det som två äktenskap lämnat mig.
Jag studerade för det fanns ingen annan möjlighet
och som tur är har jag nästan glömt bort allting.

Jag har lever, mage, två äggstockar,
en livmoder, hjärta och hjärna, jämte tillbehör
Allt fungerar som det borde, och på så vis,
skrattar, skriker, förolämpar, gråter och älskar jag.

Och sedan berättar jag det.

2. Vi är skapta av minnen

Vi är skapta av minnen
av ett blont hår
av ett bröst
av fyra
döende
cigaretter.
Av rytmiska rörelser.

Rommen rinner ner, med väsen, i halsen
-10 000 döda celler-
och önskan skjuter
i fingrarna.

3. Vi godtar jungfruattityden

Vi godtar jungfruattityden.
Sådär
vill de ha oss.

Vi är mentalt otrogna,
lent, väldigt lent,
med huden av något spöke.

Le
kvinnligt
oskyldigt.

Och på natten hugger vi i dolken
och hoppar in i trädgården
och överger
detta som luktar som döden.

4. Vi tvättar håret

Vi tvättar håret
och klär av oss nakna.

Jag har och du med
syster
två bröst
och två ben och ett sköte.

Vi är inte väsen
som överlever av suckar.

Vi ler inte längre
och vi är inte längre oäkta jungfrur

Inte heller martyrer som väntar i sängen
på den sporadiska machospottloskan.

5. Då du redan genomlöpte den bredaste vägen

Då du redan genomlöpte den bredaste vägen
är du inte intresserad
varken av hennes fiskar, eller bröst.

Klistrad vid din piedestal
eftersom du
också
har en av de där
rör omkring trådarna i ditt intrigspel.

och du glömmer
att tills igår
knuffade känslorna dig

6. Du torkade bort sperman

Du torkade bort sperman
och gick in i duschen.

Du gav beviset en örfil
men inte minnet.

Nu
är jag här, frustrerad,
utan tillåtelse att vara det
och jag bör vänta
och tända elden
och torka av möblerna
och fylla bröden med smör.

Du kommer att köpa med dina smutsiga sedlar
ditt förbigående
nyck

Jag blir en aning trött på allt detta
som gör att jag upphör att vara mänsklig
och jag förvandlar mig till gammalt skrot.

Ana María Rodas

[April 2011. Corn Island, Nicaragua]

Perderse para encontrarse / Förlora sig för att finna sig

Buceo en un océano de incertidumbre. Emprendo un camino hacia ninguna parte... y hacia todas partes, también. Cuestiono mi galopante destino. Me despego de la confortable seguridad que brinda mi entorno. Me expongo a una nueva realidad desconcertante. Ahora sólo vale ser yo mismo.

Puedo perderme pero sigo con el impulso de saber qué es lo que no quiero. Incluso para encontrar lo que he olvidado. Quizá romper con los miedos sea la premisa principal de todo el que busca.

Al final me topo de bruces con la misma reflexión de siempre, la certeza lapidaria de que la búsqueda en sí ha tenido más valor que lo que finalmente haya podido encontrar. Construyo el siguiente peldaño para llegar hasta el reino donde habitan los sueños.

Dejarse llevar,

tomar decisiones,

perderse entre reflexiones…

Y al final,

como quien no se ha ido,

buceando en el recuerdo de lo vivido,

descubre en su corazón

que lo aprendido

le da el aliento necesario

para saborear

los momentos,

que aún están por llegar.

Diciembre 2012. Fin del Quinto Sol.

Rubén Pérez Rodríguez

[Abril 2011. Laguna de Perlas, Nicaragua]

--- 

Jag dyker i en ocean av ovisshet. Jag påbörjar en väg som inte leder någonstans ... och samtidigt överallt. Jag ifrågasätter mitt galopperande öde. Jag skiljs från den bekväma säkerheten som omgivningen ger mig. Jag ger mig in i en överraskande verklighet. Nu är det enda som gäller att vara mig själv.

Ibland kan jag förlora mig, men jag fortsätter framåt med impulsen av att veta vad jag inte vill. Likaså för att finna det jag en gång förlorat. Att förinta rädslan är kanske den grundläggande förutsättningen för den som söker. 

Till slut faller jag alltid huvudstupa in i samma begrundan, den orubbliga vissheten att erfarenheten av sökandet i sig har varit av mer värde än det som man till slut kan ha funnit. Jag skapar nästa trappsteg for att komma fram till det rike där drömmarna bor.

Att låta ge sig hän,

ta beslut,

förlora sig i eftertankar...

Och till slut,

likt den som aldrig gav sig av,

dykande i minnet av det upplevda,

upptäcker man i ens hjärta

att det inlärda

ger tillräckligt med inspiration

för att smaka på

de tillfällen,

som är på väg.

December 2012. Slut på den Femte Solen.

Rubén Pérez Rodríguez

[April 2011. Laguna de Perlas, Nicaragua]

La excepción y la regla / Regeln och undantaget

Desconfíen del gesto mas trivial y en apariencia sencillo. Y sobre todo examinen lo habitual. No acepten sin discusión las costumbres heredadas. Ante los hechos cotidianos, no digan "es natural". Es una época de confusión organizada, de desorden decretado, de arbitrariedad planificada y de humanidad deshumanizada. Nunca digan "es natural". Para que todo pueda ser cambiado, reconozcan la regla como abuso. Y donde aparezca el abuso, pónganle remedio.

Bertolt Brecht

[Septiembre 2011. San Cristóbal de las Casas, México]

--- 

Även den minsta handling, skenbart enkel, förtjänar er misstro. Undersök särskilt om det sedvanliga är nödvändigt! Vi ber er uttryckligen: Finn inte det allmänt förekommande naturligt! Ty naturligt får ingenting kallas i en tid av blodig förvirring, underblåst oordning, planmässigt godtycke, förråad mänsklighet, på det att intet må gälla för alltid.

Bertolt Brecht

[September 2011. San Cristóbal de las Casas, Mexiko]