lunes, 28 de mayo de 2012

Memorias de un abrazo / Minnen av en kram


Y la vio partir..
Tras ese abrazo interminable que el silencio quebraba con sus manos. 


No sentía pena, solo un vacío inagotable, como el mar.

Y el vacío le pesaba más que el alma, porque quería sentir dolor. ¡Quería poder gritar como otras veces! Llorar hasta secarse, hundirse en la aflicción, que su existencia sea un calvario.
 

Pero no lo fue. Comprendió que la vida, como el amor, es finita, y que la muerte de todo siempre está allí, irremediablemente. Y si la muerte está allí, amiguémonos con ella y honremos cada instante. El tiempo que duran las cosas es tan subjetivo como lo efímero de la mariposa, que pasa más tiempo siendo oruga y deja su vida por volar, aunque sólo sea por un día.

¿Y cómo no perder la cabeza por esos ojos? ¿Cómo sentirse desdichado con su partir? ¿Cómo no morir en pleno vuelo? ¿Cómo no arriesgarse? 

Quería sentir dolor, pero se hundía en la vergüenza. El amor y el dolor van de la mano. Y era tanto el amor que sentía que hasta le parecía escandalosa la sola idea de entristecerse. La angustia le resultaba un sentimiento egoísta, ¡Inadmisible!. Él tendría para siempre su sonrisa clavada en la memoria..

Y hoy escribe en tercera persona, para no mirar a los ojos a su propio pasado. Para no interferir en un solo recuerdo, para mantener esa sonrisa imborrable. Y créanme -como la mariposa- moriría en un segundo por volver a besarla una vez más..

Dichosos los que sufran por amor, porque siempre tendrán la desdicha de haber sido amados..

Juan Ignacio Montero Bolognini

[Octubre 2011. San José del Pacífico, México]

---

Och han såg henne försvinna..
Efter den gränslösa kramen som tystnaden krossade med sina händer.


Han kände ingen sorg, bara en obegränsad tomhet, liksom havet.

Och tomheten tyngde honom mer än själen, då han ville känna smärta. Han ville kunna skrika som andra gånger! Gråta till uttorknad, sjunka ned i lidandet, låta existensen bli till en plåga.

Men så blev det inte. Han förstod att livet, precis som kärleken, är ändlig, och att döden av allting, alltid kommer att vara där, tröstlös. Och om döden är där, låt oss då bli vän med den och hylla varje ögonblick. Tidens gång är lika subjektiv som fjärilens liv är kort, den som spenderar mer tid som puppa och som ger upp sitt liv för att flyga, även om det bara blir för en dag.

Och hur kan man inte förlora sig i de ögonen? Hur kan man inte känna olycka efter hennes försvinnande? Varför skulle man inte vilja dö mitt i flygningen? Hur skulle man inte vilja äventyra allt?

Han ville känna smärta, men drogs ned i ånger. Kärleken och kvalet går hand i hand. Och han kände så mycket kärlek att han till och med tyckte att det var skamligt bara tanken av att bli ledsen. Ångesten var för honom en egoistisk känsla, det var oacceptabelt! Han kommer alltid att ha hennes leende fastetsat i minnet..

Och idag skriver han i tredje person, för att 
inte behöva se in i ögonen av det begångna. För att inte flika in i ett endaste minne, för att föreviga hennes leende. Och tro mig –precis som fjärilen– skulle han vilja dö i vilken sekund som helst för att få kyssa henne en gång till..
Stackars de som lider av kärlek, för de kommer alltid att känna lidandet av att ha älskat.


Juan Ignacio Montero Bolognini

[Oktober 2011. San José del Pacífico, Mexiko]

martes, 15 de mayo de 2012

Mil países / Tusen länder


Tu no podrás estar mas cansado; mas cansado no; y es que habrás caminado mucho, a caballo, a pie, en los viejos trenes y el país no termina nunca. ¿Recordarás el país? Lo recordarás y no es uno; son mil países con un solo nombre. Eso lo sabrás. Traerás los desiertos rojos, las estepas de tuna y maguey, el mundo del nopal, el cinturón de lava y cráteres helados, las murallas de cúpulas doradas y tronera de piedra, las ciudades de cal y canto, las ciudades de tezontle, los pueblos de adobe, las aldeas de carrizo, los senderos de lodo negro, los caminos de la sequía, los labios del mar, las costas espesas y olvidadas, los valles dulces del trigo y el maíz, los pastizales norteños, los lagos del Bajío, los bosques delgados y altos, las ramas cargadas de heno, las cumbres blancas, los llanos de chapopote, los puertos de la malaria y el burdel, el casco calcáreo del henequén, los ríos perdidos, precipitados, las horadaciones de oro y plata, los indios sin la voz común, voz cora, voz yaqui, voz huichol, voz pima, voz seri, voz chontal, voz tepehuana, voz huasteca, voz totonaca, voz nahua, voz maya, la chirimía y el tambor, la danza terciada, la guitarra y la vihuela, los plumajes, los huesos delgados de Michoacán, la carne chaparra de Tlaxcala, los ojos claros de Sinaloa, los dientes blancos de Chiapas, los huipiles, las peinetas jarochas, las trenzas mixtecas, los cinturones tzotziles, los rebozos de Santa María, la marquetería poblana, el vidrio jalisciense, el jade oaxaqueño, las ruinas de la serpiente, las ruinas de la cabeza negra, las ruinas de la gran nariz, los sagrarios y los retablos, los colores y los relieves, la fe pagana de Tonantzintla y Tlacochaguaya, los nombres viejos de Teotihuacán y Papantla, de Tula y Uxmal: los traes y te pesan, son losas muy pesadas para un solo hombre: no se mueven nunca y las traes amarradas al cuello: te pesan y se te han metido al vientre… son tus bacilos, tus parásitos, tus amibas…
tu tierra.

Fragmento de "La muerte de Artemio Cruz" de Carlos Fuentes.
 

[Noviembre 2011. Distrito Federal, México]

---

Du kommer inte längre vara trött, inte längre trött; och visst kommer du att ha gått långt, till häst, till fots, på de gamla tågen och landet tar aldrig slut. Kommer du att komma ihåg landet? Du kommer att komma ihåg det och det är inte ett; det är tusen länder med enbart ett namn. Det kommer du att veta. Du kommer att ta med dig de röda öknarna, agave- och fikonkaktusstäpperna, opuntiavärlden, lavabandet och isiga kratrar, murarna av gyllne kupoler och stenskottgluggar, kalk- och stenstäder, tezontlestäder, byarna i lersten, orterna i vass, stigarna av svart lera, gångarna efter torkan, havets kustlinje, de frodiga och bortglömda kusterna, de söta dalarna av vete och majs, de norra gräsmarkerna, Bajío-sjöarna, de smala och höga skogarna, grenarna fulla av hö, de vita bergstopparna, den asfalterade jämna marken, malaria- och bordellkajerna, agavens kalkstensbeläggning, de gömda floderna, sediment, guld- och silverutborrningarna, indianerna utan en gemensam röst, cora-röst, yaqui-röst, huichol-röst, pima-röst, seri-röst, chontal-röst, tepehuana-röst, huasteca-röst, totonaca-röst, nahua-röst, maya-röst, chirimian och trumman, den blandade dansen, gitarren och vihuelan, fjäderdräkterna, de smala benen från Michoacán, stenekens kött från Tlaxcala, Sinaloas klara ögon, Chiapas vita tänder, huipilerna, Veracruz hårkammar, de mixtekanska flätorna, tzotzilernas bälten, Santa Marias sjalar, bondesnickerikonsten, glaset från Jalisco, jaden från Oaxaca, ormens ruiner, det svarta huvudets ruiner, den stora näsans ruiner, helgedomarna och altarna, färgerna och relieferna, Tonantzintlas y Tlacochaguayas hedniska tro, Teotihuacáns y Papantlas gamla namn, Tulas och Uxmals: du bär dem och de tröttar ut dig, de är tunga gravstenar för bara en man, de rör sig aldrig och du bär de fastspända runt nacken, de tynger och de har tryckts in i magen...de är dina baciller, dina parasiter, dina amöbor...
ditt land.

Ett fragment ur "Artemio Cruz död" av Carlos Fuentes.  

[November 2011. Mexico City, Mexiko]