jueves, 3 de noviembre de 2011

Experimentum volkswagum psicologicum


Empezó como un juego, lo de los ponchos. Una vez al pasar un Volkswagen de esos con forma de burbuja, me pegó un golpe certero en el brazo y emocionada gritó:
—¡Poncho se cortó!
—¿Qué se cortó? —pregunté.
—Que ya no podés pegarme —contestó entre risas.
Y de ahí el cuento. Desde pequeña ella jugaba al poncho con sus amigos caminando por las calles de Buenos Aires. Lo hace automático... incluso estando lejos de Argentina y cuando a quien tiene al lado es una sueca.

Si no me acuerdo mal mi primer experiencia del poncho fue en Managua, la capital de Nicaragua. Tenía muchas ganas de devolverle el golpe, pero todavía no tenía desarrollado el instinto. Cada vez que pasaba un poncho, yo era la víctima. Ahí me quedaba llena de ira mirando los autos como poseída, en vez de prestar atención al nuevo lugar que turisteábamos.

Sin embargo, igual que uno aprende a escupir al ver un gato negro pasar, uno aprende el juego del poncho. Además debo añadir que lo aprendí muy bien. Quizá demasiado bien, hasta ser retada por ella. No le gustó la violencia de mi puño en su brazo ni tampoco el desquicio con que gritaba: —¡Poncho se cortó!. 
Me explicó las reglas avanzadas: no cuenta la fuerza de la piña, sino mas bien ser la primera en ver el auto y ejecutar el golpe. De cualquier manera no me convenció así que yo seguía con puñetazos de alta intensidad. No crecí en vano con dos hermanos. Un golpe es un golpe y se debe sentir, sea un juego o no.

Bueno... la historia es que teníamos un promedio de unos cinco ponchos por semana o incluso menos. Hasta llegar a México. Mal. Muy mal. Parece que en algún momento hubo un descuento 2x1 para llevarse un Volkswagen porque las calles aztecas tienen mas "vochos" que habitantes. Total que los golpes se incrementaron a unos treinta por día al cruzar la frontera mexicana. 

Todo empeoró cuando esta suma se duplicó. Había tantos que ya no era una, sino cinco piñas seguidas, lo que obligaba a especificar cada una de ellas.
—¡Poncho se cortó! Por el amarillo detrás del camión y el rojo de adelante, al lado de la señora de rulos —exclamaba yo.
—¡Poncho se cortó! —contestaba ella con un golpe decisivo.
—¿Cómo? ¡Ya te golpeé por esos, mentirosa!
—¡Callate! Es por ese azul que pasó por ahí —decía señalando la otra esquina.
—Sí, seguro... —replicaba yo sin apagar mi radar y así poder vengarme lo antes posible.

Para no terminar con los brazos moretoneados, ella propuso un condicionante: sólo golpearnos al ver los blancos. Otra vez no me convenció, así que seguíamos el juego aceptando todos los colorines, en su versión metalizada o mate.

Entre ella y yo casi no hay momentos de soledad. Como una versión femenina y pos-moderna de Asterix y Obelix, andamos inseparables de arriba para abajo. Sin embargo un día pasó. Me separé para buscar la comida mientras ella intentaba vender imanes en la plaza de artesanías de San Cristóbal de las Casas. Con paso firme me dirigí al hostal para descubrir algo inesperado. Cada poncho que pasaba me arrastraba hacia un abismo de soledad y tristeza. Me sentía la persona mas abandonada del mundo sin su hombro a mi lado. Hasta pensé en pegarle a algún desconocido para liberarme de ese sentimiento. Cada poncho golpeó mi interior como una maza a la piedra. Cabizbaja volví a la feria. Le conté la experiencia y me develó su secreto: ella había experimentado lo mismo. 

Decidimos enterrar el juego del poncho. Debo reconocer que los primeros días no fueron fáciles.
—Ahí hay un poncho, eh. Pero no te voy a golpear —decía con seguridad.
—Si, ya lo vi. Así está mejor —sonreía ella.

Después de asistir a P.A. (Ponchos Anónimos), podemos darnos por recuperadas. Andar caminando solas y ver un escarabajo ya no implica ningún trauma para nosotras. Incluso, mas de una vez, hasta fantaseamos con comprarnos uno.

Bíró-Montero

[Octubre
2011. Oaxaca, México]

---

Det började som en lek, det där med folkbubblorna. En gång när vi gick förbi en sådan där Volkswagen som liknar en bubbla, slog hon mig ett precist slag på armen och alldeles exalterat skrek hon:
– Folkbubbla, den bröts!
– Vad var det för något som bröts? frågade jag.
– Att du inte längre kan slå mig, svarade hon med ett skratt.

Och därpå denna berättelse. Sedan liten lekte hon folkbubblaleken på Buenos Aires gator. Hon gör det automatiskt...även när hon är långt ifrån Argentina och när den hon har vid sin sida är en svenska.

Om jag inte har fel för mig fick jag min första folkbubblaerfarenhet i Managua, Nicaraguas huvudstad. Jag hade stor lust att ge igen med ett slag, men jag hade inte utvecklat instinkten än. Varje gång en folkbubbla körde förbi, blev jag offer i leken och där kunde jag stå full av vrede och titta på bilarna som besatt, istället för att uppmärksamma det nya stället som vi turistade.

Emellertid, precis som man lär sig att spotta när man ser en svart katt gå över gatan, lär man sig folkbubblaleken. Dessutom bör jag lägga till att jag lärde mig den väldigt bra. Kanske till och med för bra tills jag blev tillrättavisad. Hon tyckte inte om våldet från min knytnäve mot hennes arm, och inte heller med galenskapen som jag skrek:
– Folkbubbla, den bröts!

Hon förklarade de avancerade reglerna för mig: Styrkan från näven räknas inte utan däremot den som först ser bilen och utefter det slår till. I vilket fall som helst så övertygade hon inte mig utan jag fortsatte med slag av ansenlig intensitet. Jag växte inte förgäves upp med två bröder. Ett slag är ett slag och det bör kännas, oavsett om det är en lek eller ej.

Ja, förhållandet är det att vi hade ett genomsnitt på fem folkbubblor i veckan eller till och med färre...tills vi kom till Mexiko. Nä det var inte bra. Inte alls bra. Det verkade som om det vid något tillfälle hade funnits ett erbjudande 2 för 1 för att köpa sig en Volkswagen, för aztekernas gator har fler "vochos" än invånare. Summan av kardemumman är att slagen ökade till en trettio om dagen efter att ha passerat den mexikanska gränsen.

Allt blev bara värre när denna summa fördubblades. Det fanns så många att det inte längre var ett utan fem slag efter varandra vilket tvingade oss att specificera vart och ett utav dem.
– Folkbubbla, den bröts! Den gula bilen bakom lastbilen och den röda där borta bredvid kvinnan med lockigt hår, ropade jag.
– Folkbubbla, den bröts! svarade hon med ett bestämt slag.
– Va?! Jag slog dig redan för de bilarna, lögnhals!
– Tyst med dig! Det var för den där blå som körde förbi där borta, sade hon och pekade mot det andra hörnet.
– Givetvis, svarade jag utan att slå av radarn för att kunna ge igen så fort som möjligt.

För att inte fylla armarna med blåmärken föreslog hon en restriktion: att enbart slå om man ser en vit folkbubbla. Åter igen övertygande hon inte mig så vi fortsatte leken där alla färger tilläts, både de metall- och mattfärgade.

Vi erfar inte många tillfällen av ensamhet, hon och jag. Som en kvinnlig och postmodern version av Asterix och Obelix promenerar vi hit och dit tillsammans. Dessvärre, en dag hände det. Jag lämnade henne ensam för att hämta maten medan hon försökte sälja magneter på hantverkartorget i San Cristóbal de las Casas. Med bestämda steg marscherade jag mot hotellet för att upptäcka något oväntat. Varje folkbubbla som körde förbi drog ned mig i en avgrund av ensamhet och sorg. Jag kände mig som den mest övergivna personen i världen utan hennes arm vid min sida. Jag övervägde till och med att slå en okänds arm på gatan för att bli fri från känslan. Varenda folkbubbla slog i mitt inre som en slägga mot en sten. Med huvudet sänkt återvände jag till marknaden. Jag berättade om min erfarenhet och hon avslöjade sin hemlighet: Hon hade upplevt det samma.

För vår mentala hälsa beslöt vi oss för att begrava folkbubblaleken. Jag bör erkänna att de första dagarna inte var lätta:
– Där ser jag en folkbubbla men jag ska inte slå dig, sa jag.
– Ja, jag såg den. Det är bättre så, svarade hon och log.

Efter att ha deltagit i AF (Anonyma Folkbubblor) kan vi gott säga att vi har återhämtat oss. Att gå omkring ensamma och att se en folkbubbla, innebär inte längre ett trauma för oss. Vi har till och med fantiserat om att köpa en.

Bíró-Montero

[Oktober 2011. Oaxaca, Mexiko]

domingo, 16 de octubre de 2011

Antítesis de la muerte / Dödens antites


Un día hermoso como eran hermosos todos los días del trópico, recién pasada la estación lluviosa, cuando la tierra guarda todavía la memoria de las lluvias arrasadoras y súbitas en su entraña húmeda y en los verdes intensos, que no son los verdes de Nueva Inglaterra o Virginia, sino un verde más verde que el verde: rutilante, insinuante, casi vulgar en su manera de incitar los sentidos y despertar una piel que uno ignoraba poseer, piel de caballo, de toro.

Dichosos los animales que podían andar desnudos en esas extensiones de paisaje cambiante, altitudes, depresiones, curvas sobre las que la vegetación se revolcaba sin orden ni concierto, creciendo arbustos aquí, arboles allí, hierbas altas. Y el trasfondo del cielo azul, inquieto de nubes monumentales, desperezándose, haciéndose y deshaciéndose en el viento.


Dichoso quien podía estar vivo y tener ojos para ver esta vibrante antítesis de la muerte, la paradoja del verdor ridiculizando las celebradas conquistas del hombre que sustituía esto por ciudades abigarradas.


Fragmento de "Waslala" de Gioconda Belli.

[Junio 2011. Cerro El Pital, El Salvador]

---

En vacker dag, liksom alla vackra dagar i tropikerna, just efter regnperioden, när jorden fortfarande minns de svepande och plötsliga regnen i sitt våta inre och i det intensiva gröna, som inte kan liknas vid det gröna i New England eller Virginia, utan den grönska som är grönare än grönt: lysande, suggestivt, nästan vulgärt i sättet att hetsa upp sinnena och väcka till liv hud som man inte visste att man hade, hästhud, tjurhud. 

Lyckliga är djuren som kunde gå omkring nakna i dessa områden av föränderligt landskap, höjder, sänkor, krök där vegetationen rörde sig utan ordning eller samförstånd, växande buskar här, träd där, högt gräs. Och i bakgrunden av den blå himlen, otålig av väldiga moln, sträcker den på sig, formar sig och förstör sig i vinden.

Lycklig är den som kunde leva och ha ögon för att se denna vibrerande kontrast till döden, den grönskande paradoxen som förlöjligar människans prisade erövringar som ersatte detta med brokiga städer.

Fragment ur "Waslala" av Gioconda Belli.

[Juni 2011. Cerro El Pital, El Salvador]


domingo, 18 de septiembre de 2011

Herminio


La historia está viva. Sus protagonistas caminan cada calle, cada pueblo, buscando oídos que los escuchen, ojos que los observen y nadie que los olvide. Que todos recuerden que el tiempo y su inercia no deben ser los únicos responsables de curar heridas. Menos aquellas que fueron abiertas con injusticia y crueldad.

El sol pinta en sepia la tarde de un Perquín rodeado por las montañas y los ríos que fueron cómplices del pueblo salvadoreño en lucha. José Oscar Hernández Márquez nos sigue, cauteloso con su mirada, su voz y sus pasos sigilosos. Este hombre de baja estatura y andar impreciso, se presenta como Herminio, su seudónimo guerrillero. Nos comparte cientas de historias que retratan un país marcado por la tragedia de haberse matado entre hermanos. Ningún pueblo puede ser inmune a tanta muerte regando sus tierras. Nada en ellos puede ser lo mismo. Ni sus cielos lo serán.  

Nada en Herminio puede ser igual después haber luchado durante cuatro años junto a la guerrilla en plena montaña. Nada en él puede ser igual después de haber sido trasladado a Alemania por la Cruz Roja, para rehabilitarse de un balazo en su pierna izquierda, en la que hoy lleva una prótesis. Nada en él puede ser como en los años previos al conflicto armado.

Nada.
Ni siquiera su nombre.


Bíró-Montero

[Julio 2011. Perquín, El Salvador]

---

Historian lever. Dess huvudrollsinnehavare går på varje gata, i varje by, och letar efter öron som kan lyssna på dem, ögon som kan observera dem och ingen som glömmer dem. Att alla kommer ihåg att tidens gång inte bör vara den enda ansvarliga för att läka sår. Minst av allt de som har öppnats av orättvisa och grymhet.

Solen färgar eftermiddagen sepiabrunt
i ett Perquín omringat av de bergen och de floderna som var det salvadoranska folkets följeslagare i kampen. José Oscar Hernández Márquez följer oss, försiktigt med blicken och rösten, med tysta steg. Denne kortvuxne man med haltande gång, presenterar sig som Herminio, hans gerillapseudonym. Han delar med sig av hundra historier som skildrar ett land markerat av tragedi där bröder emellan mördat varandra. Ingen kan vara immun mot så mycket dödande som bevattnar jorden. Inget i dem kan vara detsamma. Inte ens deras himlar kan vara det.

Ingenting i Herminio kan var detsamma efter att ha kämpat under fyra
år tillsammans med gerillan mitt i bergen. Ingenting i honom kan var detsamma efter att ha blivit skickad till Tyskland av Röda Korset för att återhämta sig efter en kula i vänstra benet, där han idag har en protes. Ingenting i honom kan vara som under de åren innan den beväpnade konflikten.
Ingenting.
Inte ens hans namn. 


Bíró-Montero

[
Juli 2011. Perquín, El Salvador] 

sábado, 10 de septiembre de 2011

Sona de pasión

Es que son los señores motoristas y cobradores del transporte público parte importante de la sociedad salvadoreña, aunque su principal protagonismo no sea por el desempeño de su servicio. Una clase obrera con propio léxico, vestimenta, costumbres y forma de ver la vida. Sus buses-casas son el soporte perfecto para imágenes y frases que cuentan sobre su personalidad. Machistas, si me ves es porque te gusto. Temerarios, rápido y furioso. Casanovas, sólo por tus huesitos nena. Terminantes, amigo sólo Dios. Repugnantes, si tiene prisa levántese temprano, no somos responsables de su tiempo mal organizado. Filósofos, sólo Dios sabe si volveré. Amigos. Compañeros. Buseros, una raza aparte.

En esa "sona de pasión" es donde el rol del rompecorazones se vuelve el más interesante. Un poco en español y otro poco en inglés, para que sea vergón. Es en esa "sona" donde se consuma toda la cuisna que le dan a las bichas en cada parada. Ahí, parqueado de seguro bajo un palo de mango, donde esa "sona" se llena verdaderamente de pasión. Ahí donde ellos les agradecen sus detalles, cuando el bus está en receso esperando la salida para dar nuevamente a la ruta. Y en cuanto se llena, el cobrador fiel al estilo, aconseja a sus clientas: —Suba mami y tópese que con ropa no pasa nada. 

El motorista apura la marcha. La palanca de cambios se yergue orgullosa alardeando de su colección de ganchos de pelo. Cada uno es recuerdo de alguna bicha que se ha socado en esa "sona de pasión". O ese motel rodante, quizá.


Rodrigo Gonz
ález

[
Agosto 2011. Santa Ana, El Salvador]

---


De manliga bussförarna och biljettförsäljarna i kollektivtrafiken är en viktig del av det salvadoranska samhället, även om deras huvudsakliga betydelse inte är hur de utför sina tjänster. Det är en arbetarklass med eget lexikon, klädstil, seder och sätt att se på livet. Deras bussar som kan liknas till hem är ett perfekt utrymme för bilder och fraser som berättar om deras personligheter. Machister, om du ser mig är det för att du gillar mig. Vårdslösa, snabb och arg. Casanovas, enbart för dina bara ben, snygging. Strikta, Gud som enda vän. Vidrigt, om du har bråttom gå då upp tidigt, vi är inte ansvarliga för din dåliga planering. Filosofer, enbart Gud vet om jag kommer tillbaka. Kompisar. Umgänge. Bussister, en ras för sig.  

Det är i detta "Utrumme för passion" som hjärtekrossarna blir som mest intressanta. Något är skrivet på spanska och något på engelska för att det är käckt. I detta "utrumme" flörtas det med tjejerna i varje hållplats. Där bussen helt säkert står parkerad under ett mangoträd, fylls "utrummet" verkligen med passion. Det är där som de uppskattar tjejernas detaljer när bussen gör ett uppehåll och väntar på nästa avgång. Och när den fylls, ger biljettförsäljarna stiltroget råd såsom: – Hoppa upp mamsen och kläm ihop er för med kläder gör det ingenting.

Föraren trycker på gasen. Växelspaken sträcker stolt på sig och skryter om sin stora samling av hårsnuddar. Var och en av dem är minnet av någon tjej som han blivit pussad eller till och med mer i detta "utrumme av passion". Det som kanske mer är av ett rullande motell.

Rodrigo Gonz
ález

[
Augusti 2011. Santa Ana, El Salvador]

martes, 30 de agosto de 2011

31


No tengo ningún dios. Si lo tuviera, le pediría que no me deje llegar a la muerte: no todavía. Mucho me falta andar.
Hay lunas a las que todavía no ladré y soles en los que todavía no me incendié. Todavía no me sumergí en todos los mares de este mundo, que dicen que son siete, ni en todos los ríos del paraíso, que dicen que son cuatro.


En Montevideo, hay un niño que explica:
—Yo no quiero morirme nunca, porque quiero jugar siempre.


Fragmento de "El libro de los abrazos" de Eduardo Galeano.

[Agosto 2011. Antigua, Guatemala]

---

Jag har ingen gud. Om jag haft en, skulle jag ha bett honom om att inte låta mig komma till döden: inte än. Jag har långt kvar att gå. Det finns månar som jag inte har skällt till än och solar som jag inte eldat mig i. Än har jag inte dykt i alla hav i denna värld, som de säger är sju, och inte heller i alla floder i paradiset, som de säger är fyra.

I Montevideo, finns en pojke som förklarar...
– Jag vill aldrig dö, för jag vill för alltid lek...

Fragment ur "El libro de los abrazos" (Boken om kramarna) de Eduardo Galeano.


[Augusti 2011. Antigua, Guatemala]

sábado, 27 de agosto de 2011

Fuego / Eld


Sube y exige, tú eres llama de fuego.

Tu conquista es segura donde el horizonte definitivo.
Se hace gota de sangre, gota de vida.
Allí donde tus hombros sostendrán el universo.
Y sobre el universo tu esperanza.

Miguel Angel Asturias


[Marzo 2011. Tamarindo, Costa Rica]


---


Res dig och kräv, du är flammande eld.
Din erövring är säker där horisonten är bestämd.
Det görs droppe av blod, droppe av liv.
Därborta där dina axlar kommer att hålla upp universum. 
Och över universum ditt hopp.

Miguel Angel Asturias


[Mars 2011. Tamarindo, Costa Rica]

jueves, 25 de agosto de 2011

Pausa / Paus


Pero si me paro un momento, si consigo
cerrar los ojos, los siento a mi lado
de nuevo, aquellos que he amado: viven conmigo...

Antero de Quental
 
[Marzo 2011. San Juan del Sur, Nicaragua]

---

Men om jag stannar upp en stund, om jag klarar 
av att blunda, förnimmer jag åter vid min sida, 
dem som jag har älskat; de lever med mig...

Antero de Quental
 
[Mars 2011. San Juan del Sur, Nicaragua]

martes, 9 de agosto de 2011

Cueva de seda / Silkesgrotta


—Dicen que Albert Einstein tenía la teoría de que si la abeja desaparecía, al hombre sólo le quedarían cuatro años de vida. Sin abejas, no hay polinización, ni hierba, ni animales, ni hombres. Ni hombres, ni hombres, ni hombres, ni cosquillas, ni azules, ni lunares, ni el pulóver de Cortázar, ni tu sonrisa sin dientes, ni guerras, ni Rockefeller, ni santos ni Monsanto...
—Pero sin embargo ahí están. Eso es real.
—Real, irreal, todo en la mismo bolsa.
—Al final todo sucede aunque muchas veces no sepamos ni cómo.
—Efecto mariposa.
—Me tumbo en mi sofá a las doce de la noche en Macondo y provoco una brisa en una playa al otro lado del mundo donde estás nadando.
—¡Cuidado con tus movimientos! No quiero que sacudas las olas con tus vientos tropicales y el mar me robe las estrellas del cielo.
—Entonces me quedo más tieso que la mojama, no quiero dejarte sin deseos.
—Ni yo. La luna no me guía cuando busco las cuatro esquinas del universo.
—Caminar en cuadrado es seguir los puntos cardinales al mismo tiempo.
—¿Entonces puedo ir para arriba y para abajo?
—Para donde quieras. Lo importante es no quedarte quieta.
—Como las abejas, que comunican el cielo con la tierra.

Bíró-Montero

Gracias a Jorge de Guzmán.

[Junio 2011. Cerro El Pital, El Salvador]

---

– Det sägs att Albert Einstein hade teorin att om bin försvinner har mänskligheten inte mer än fyra år kvar att leva. Utan bin finns det ingen pollinering, inga växter, inga djur, inga människor. Inga människor, inga människor, inga människor, inget kittlande, inget blått, inga födelsemärken, ingen Cortázars tröja, inget av dina tandlösa leenden, inga krig, inga Rockefeller, inga helgon och inget Monsanto...  
– Men de är ändå där. Det är verkligt.
– Verkligt, overkligt, allt i samma säck.
– Till slut händer allt möjligt, men många gånger vet vi inte hur.
– Fjärilseffekten.
– Jag lägger mig i soffan klockan tolv på natten i Macondo och vållar en bris på en strand på andra sidan jordklotet där du simmar.
– Ta det lugnt med dina rörelser! Jag vill inte att du skakar vågorna med dina tropiska vindar så att havet tar stjärnorna på himlen ifrån mig.
– I så fall ligger jag stelare än en lufttorkad tonfisk, för att inte ta ifrån dig dina önskningar.
– Det är bäst så. Månen leder inte mig när jag söker efter universums fyra hörn.
– Att vandra i fyrkant är som att följa alla väderstrecken på en och samma gång.
– Då kan jag gå upp och ner?
– Vart du vill. Det viktiga är att inte stanna upp.
– Som bin, som förbinder himmel och jord.

Bíró-Montero

Tack till Jorge de Guzmán.

[Juni 2011. Cerro El Pital, El Salvador]

lunes, 8 de agosto de 2011

¿Qué vino primero? / Vad kom först?


—¿Y eso? ¿Es una sombra o un reflejo? 

—Una sombra, claramente.
—¿Y cómo sabés que no es un reflejo? 
—Porque en movimiento no hay reflejos.
—¿Cómo que no?
—No. Bueno, si que los hay. Pero no llegás a verlos porque el agua se mueve.
—¿Pero cómo puede ser? Si lo que se mueve es el chico, no el agua.
—¡Que sí! Que el agua también se mueve porque es mar.
—¿Cómo un espejo que se disuelve a arena?
—¡Sí! Qué buena metáfora. Es como invertir el tiempo. La arena mata los reflejos.
—¿Como una sombra que dibuja a un chico?
—Claro... o un salto que crea un movimiento.
—De eso no estaría tan segura. ¿No será realmente el movimiento el que genera el salto?
—¿Te parece?

Bíró-Montero
 
[Abril 2011. Corn Island, Nicaragua] 

---

– Och det där...är det en skugga eller en reflexion?
 
– Givetvis är det en skugga.
– Och hur vet du att det inte är en reflexion?
– Jo för i en rörelse finns det inte reflexioner.
– Det är väl klart att det finns...eller?
– Nej. Jo...visst finns det, men du hinner inte se dem för vattnet rör sig.
– Men hur kan det komma sig när det är pojken som rör sig och inte vattnet?
– Jo, men vattnet rör också sig eftersom det är hav.
– Som en spegel som löser upp sig till sand?
– Ja visst! Vilken bra metafor. Det är som att kasta om tiden. Sanden tar död på reflexionerna.
– Som en skugga som avbildar en pojke?
– Visst...eller ett hopp som skapar en rörelse.
– Jag är inte övertygad om det. Borde det inte vara rörelsen som skapar hoppet?
– Tycker du?

Bíró-Montero

[April 2011. Corn Island, Nicaragua]

viernes, 29 de julio de 2011

Allá / Där borta

Melisandra alzó la cabeza, fijando su atención en un árbol que se contorsionaba para hundir su copa en el agua.
—Los árboles son como las personas, ¿no crees? Es posible imaginarles un carácter: los tímidos, los arrogantes, los sabios, los sensuales.

Fragmento de "Waslala" de Gioconda Belli.

[Junio 2011. Bahía de Jiquilisco, El Salvador]

---

Melisandra tittade upp och fixerade sin blick på ett träd som vek sig för att sänka trätoppen i vattnet.
-Träd är som människor, tycker du inte? Man kan föreställa sig att de har personligheter: de blyga, de arroganta, de kloka, de sensuella.

Fragment ur "Waslala" av Gioconda Belli.

[Juni 2011. Jiquiliscobukten, El Salvador]

miércoles, 27 de julio de 2011

María del Rosario

Y nos pregunta: "¿Qué piensan?" Y ahí nos quedamos charlando sobre cómo una mujer puede sentir amor por un niño producto de una violación. "¿Se imaginan esto?" Y relata la historia de su tío, que se escondió en la copa de un árbol para salvarse de ser asesinado por el Ejército durante la guerra de la Contra en los años '80. "¿Si apoyo al gobierno de Daniel Ortega?" Y afirma explicando que ahora puede atenderse gratuitamente en cualquier hospital.

Es como si hubieran varias Marías que pasean por los espacios amplios y verdes de su sencillo hotel familiar en plena Granada colonial. Sus movimientos son suaves y la siguen el ruido de sus tacones negros medio altos medio bajos y con cierto desgaste. 

Tikitita
 tikitita tikititi...

Los pisos de cerámica amarronados forman dibujos que podrían haber escapado de un caleidoscopio. En el patio central, las plantas se acumulan siguiendo el rastro del sol que parece querer ser manchado por la sombra de esta mujer que recorre cada rincón de la casa sin dejar rastros de velocidad. 

Tikitita
 tikitita tikititi...

Al pararse frente al gran escritorio de roble en la entrada, sus formas se transforman a un perfil estático pero con postura elástica. Uno podría pensar que está preocupada pero ese gesto seguramente anticipe una cadena de pensamientos espontáneos, sobre los mil y un temas de los que le gusta opinar.

Tikitita
 tikitita tikititi...

Bíró-Montero

[Abril 2011. Granada, Nicaragua]


---


Och så frågar hon oss: "Vad tycker ni?" Och där stannade vi och småpratade om hur en kvinna kan känna kärlek till ett barn som kom till efter en våldtäckt. "Kan ni tänka er?" Och så berättar hon en historia om hennes farbror, som gömde sig i en trädtopp för att rädda sig själv ifrån att bli mördad av Armén under Contras-kriget på 80-talet. "Om hon stöder Daniel Ortegas regering?" Och bekräftar genom att berätta att hon nu gratis kan besöka vilket sjukhus som helst.


Det är som om det finns flera Maria som går omkring på de öppna och gröna utrymmena i sitt enkla familjehotell mitt i koloniala Granada. Hennes rörelser är mjuka och ljudet från hennes svarta, halvt höga, halvt låga klackskor med ett visst slitage följer henne. 


Tikitita tikitita tikititi...


De brunaaktiga keramikgolven skapar former som skulle ha kunnat flytt från ett kalejdoskop. I den centrala gården, hopar sig växterna och följer solens spår som verkar vilja bli nedfläckad av denna kvinnas skugga som genomreser husets alla hörn utan att lämna fartspår.


Tikitita tikitita tikititi...


När hon stannar framför det stora ekskrivbordet i ingången, förvandlas hennes former till en statisk profil men med en elastisk hållning. Man skulle kunna tro att hon är orolig men den gesten är säkerligen en förutsägelse om en spontan tankekedja av tusen och ett tema som hon tycker om att ha en åsikt om. 


Tikitita tikitita tikititi...

Bíró-Montero

[April 2011. Granada, Nicaragua]



Elegir / Att välja


Sacás una idea de ahí, un sentimiento del otro estante, los atás con ayuda de palabras, perras negras, y resulta que te quiero. Total parcial: te quiero. Total general: te amo. Así viven muchos amigos míos… Lo que mucha gente llama amar consiste en elegir a una mujer y casarse con ella. La eligen, te lo juro, los he visto. Como si se pudiese elegir en el amor, como si no fuera un rayo que te parte los huesos y te deja estaqueado en la mitad del patio. Vos dirás que la eligen porque-la-aman, yo creo que es al vesre. A Beatriz no se la elige, a Julieta no se la elige. Vos no elegís la lluvia que te va a calar hasta los huesos cuando salís de un concierto. 

Fragmento de "Rayuela" de Julio Cortázar 

[Marzo 2011. Bahía Majahual, Nicaragua]

---

En tanke tar du fram därifrån, en känsla från andra hyllan, du binder ihop dem med hjälp av ord, svarta hundar, och så visar det sig att jag älskar dig. Delvis totalt: jag avgudar dig. Generellt totalt: jag älskar dig. Så där lever många av mina vänner... Det som många människor kallar för att älska består av att välja en kvinna och gifta sig med henne. De väljer henne, jag lovar, jag har sett dem. Som om man skulle kunna välja i kärleken, som om det inte vore en blixt som klyver benstommen och som lämnar en fastbunden mitt ute på gården. Du kommer att säga att de väljer henne för-att-de-älskar-henne, jag tror att det är tvärtom. Man väljer inte Beatriz, man väljer inte Julieta. Du väljer inte regnet som rinner genom dig ända in i benen efter en konsert.

Utdrag ur "Hoppa hage" av Julio Cortázar 

[Mars 2011. Majahualbukten, Nicaragua]

jueves, 21 de julio de 2011

Una tortilla para tres soldados / Ett tortillabröd för tre soldater


Miguel era una leyenda. ¿Una emboscada en la carretera de Santa Rosa? Fue Miguel. ¿Un soldad muerto en El Divisadero? Fue Miguel. ¿Muros pintados en Jocoro? Siempre Miguel, un fantasma para los cuilios* y un compa muy querido por la población del sur de Morazán.
Miguel era el responsable político de una zona de expansión que está mucho más allá del río Torola, ya casi pegando con La Unión. Por ese modo de él, todo el mundo lo conocía y él conocía a todo el mundo. Llegaba a las casas, platicaba con los campesinos, se reía con ellos, comía con ellos, se hacía amigo del abuelo y del cipote. A menudo, llegaba por Flamenco y una señora muy pobre lo hospedaba en su casa. Son esas casitas campesinas hechas con cañitas de maíz amarradas, techo de paja, piso de tierra y un horcón en medio de la única pieza donde está colgado el infaltable almanaque Bristol. A un lado, las ollas para cocinar. Al otro, los tapescos para dormir.

(...)

A los campesinos de Morazán les sobra astucia. No son esos campesinos dunditos, como se los imaginan algunos. Aquí hasta el más tonto, si se descuida Roma, llega a obispo.

(...)

Volvamos con la señora de Flamenco. A ella le habían dado un mensaje urgente para Miguel.
—Si pasan compas —le dijeron otros compas—, hágale llegar esto a Miguel. ¡Ojo al cristo, que es muy importante!
La población, cuando le encargan estas tareas, se desespera por cumplir y entregar ligero el papelito. Y así estaba la señora, esperando a los muchachos o al mismo Miguel. Pero quienes llegaron fueron los cuilios. Ellos ya habían detectado esa casa. Si no le habían caído antes, era precisamente para cazar a Miguel cuando viniera. Lo habían estado emboscando durante días, pero el otro, uno zorro de primera, como que se la olía. Entonces, los cuilios decidieron disimularse y ver qué onda era la de la vieja.
—Buenas. ¿Está Miguel?
Era un cabo y dos soldados. Pero los tres venían disfrazados de guerrilleros. La señora estaba en la gran duda de entregarles o no el mensaje para Miguel. Ella los miraba con sus arneses medio rotosos, los fusiles golpeaditos, las botas burritas, tal cual nos vestimos nosotros. Diosito lindo, ¿cómo saber quienes son estos hombres, si son compas o son cuilios?
—¿Está Miguel? —insistió el que era cabo.
—Pero, pasen, por favor —dijo ella suavecito—. ¿No quieren comerse una tortilla?
—Como no.
La señora fue a la cocina, agarró una sola tortilla, le echó un cutuquito de queso y se la ofreció al que de los tres había hablado.
—Van a perdonar, pero solo unita tengo. Semos pobres, pues.
El cabo agarró la tortilla, la dobló en cuatro y se la comió de un solo viaje. "Este es un cuilio", dedujo enseguida la señora. "Si no reparte, es que son cuilios. Los compas no hacen ese egoísmo".
Grabábamos muchas anécdotas como estas, y luego las pasábamos por la Venceremos. Los campesinos se reían mucho oyéndolas. Y riéndose del enemigo, le perdían el miedo.

"Las mil y una historias de Radio Venceremos" de José Ignacio López Vigil.

*Forma en que la población local llama a los soldados del Ejército Nacional
. 

[Junio 2011. Arcatao, El Salvador]

---

Miguel var en legend. Ett bakhåll på Santa Rosas väg? Det var Miguel. En död soldat i El Divisadero? Det var Miguel. Målade väggar i Jocoro? Det var alltid Miguel, ett spöke för "los cuilios"* och en mycket omtyckt kamrat för folket i södra Morazán.

Miguel
 var den politiskt ansvarlige för ett expansionsområde som ligger långt bortom floden Torola, nästan ihopklistrat med La Unión. På grund av hans sätt, kände alla honom och han kände alla. Han besökte hemmen, talade med bönderna, skrattade med dem, åt med dem, han blev vän med gamlingen och barnetHan kom ofta förbi Flamenco och en mycket fattig kvinna gav honom husrum. Det är sådana bondehus som är gjorda av ihopbundna majsstrån, halmtak, jordgolv och en kolumn i mitten i det enda rummet där den ofrånkomliga Bristolalmanackan hänger. På ena sidan kastrullerna. På andra sidan sovplatserna.

(...)

Bönderna i Morazán har ett överflöd av listighet. De är inte av det enfaldiga slaget som många kan föreställa sig. Här kan till och med den mest korkade bli biskop om Rom slarvar.

(...) 

Låt oss återvända till kvinnan i Flamenco. Hon hade mottagit ett brådskande meddelande till Miguel.

 Om kamrater kommer förbi se till att detta meddelande kommer fram till Miguel. Men var försiktig för detta är viktigt!   

När befolkningen tilldelas dessa typer av uppgifter, bryr de sig mycket om att fullgöra uppdraget och överlämna pappersbiten. Och i denna situation befann sig kvinnan när hon väntade på pojkarna och Miguel. Men de som kom förbi var "los cuilios". De hade redan lagt märke till huset. Om de inte hade kommit tidigare så var det just för att de ville få tag på Miguel när han kom. De hade legat i bakhåll i flera dagar, men eftersom Miguel var slug som en räv kände han detta på sig. "Los cuilios" bestämde sig för att utklädda gå hem till kvinnan.

– God dag. Är Miguel här?
   
Det var ett befäl och två soldater. De tre kom utklädda till gerillasoldater. Kvinnan var tveksam om hon skulle ge dem Miguels meddelande eller ej. Hon observerade deras halvt förstörda vapenutrustning, tilltygade gevär, ofärdiggjorda stövlar, precis som vi klär oss. Gode Gud, hur ska jag veta vem dessa män är, om de är kamrater eller "cuilios"?

– Är Miguel här?, insisterade befälhavaren.
– Stig på är ni så vänliga, sade hon mjukt. – Skulle ni inte vilja ha lite tortillbröd?
– Givetvis.

Kvinnan gick ut i köket och hämtade enbart ett tortillabröd och lade på en liten ostbit och sedan erbjöd hon den till den soldat som hade talat.

– Jag är hemskt ledsen, men jag har ju bara ett. Vi är ju fattiga.

Befälet tog emot tortillabrödet, han vek det två gånger och sedan åt han det i ett svep. "Detta är en "cuilio"", kom kvinnan direkt fram till. "Om han inte delar med sig, så är det för att de är "cuilios". Kamraterna är inte så egoistiska."

Vi spelade in många av dessa anekdoter, och sedan spelade vi upp dem på Radio Venceremos. Bönderna skrattade mycket när de fick höra dem. De skrattade åt sina fienden och blev av med rädslan för dem.

"Tusen och en historier från Radio Venceremos" av José Ignacio López Vigil

* Så här kallade lokalbefolkningen soldaterna från den nationella armén. 

[Juni 2011. Arcatao, El Salvador]

martes, 12 de julio de 2011

Efecto mariposa / Fjärilseffekten


Una sombra puede ser más definida que el cuerpo que la crea, igual que las palabras pueden viajar más lejos que la boca que un día las ha pronunciado.

Bíró-Montero

[Junio 2011. Cinquera, El Salvador]

---

En skugga kan vara mer definierad än kroppen som skapar den, likväl kan orden resa längre än munnen som en dag uttalat dem.

Bíró-Montero

[Juni 2011. Cinquera, El Salvador]

miércoles, 6 de julio de 2011

Próxima parada / Nästa hållplats


¡No gracias!

No estoy preparada para embarcar. Es que todavía no me llené de vacío. Me tendrás que esperar. Giraré junto a la tierra hasta que mi peso no sobrepase lo que aguantan las nubes
.

Bíró-Montero

[Abril 2011. El Castillo, Nicaragua]

---

Nej tack!
Jag är inte redo för att gå ombord. Jag har nämligen inte fyllt mig med tomhet än. Ni får vänta på mig. Jag kommer att snurra tillsammas med jorden tills dess att min vikt inte överskrider det som molnen klarar av.

Bíró-Montero

[April 2011. El Castillo, Nicaragua]