domingo, 18 de septiembre de 2011

Herminio


La historia está viva. Sus protagonistas caminan cada calle, cada pueblo, buscando oídos que los escuchen, ojos que los observen y nadie que los olvide. Que todos recuerden que el tiempo y su inercia no deben ser los únicos responsables de curar heridas. Menos aquellas que fueron abiertas con injusticia y crueldad.

El sol pinta en sepia la tarde de un Perquín rodeado por las montañas y los ríos que fueron cómplices del pueblo salvadoreño en lucha. José Oscar Hernández Márquez nos sigue, cauteloso con su mirada, su voz y sus pasos sigilosos. Este hombre de baja estatura y andar impreciso, se presenta como Herminio, su seudónimo guerrillero. Nos comparte cientas de historias que retratan un país marcado por la tragedia de haberse matado entre hermanos. Ningún pueblo puede ser inmune a tanta muerte regando sus tierras. Nada en ellos puede ser lo mismo. Ni sus cielos lo serán.  

Nada en Herminio puede ser igual después haber luchado durante cuatro años junto a la guerrilla en plena montaña. Nada en él puede ser igual después de haber sido trasladado a Alemania por la Cruz Roja, para rehabilitarse de un balazo en su pierna izquierda, en la que hoy lleva una prótesis. Nada en él puede ser como en los años previos al conflicto armado.

Nada.
Ni siquiera su nombre.


Bíró-Montero

[Julio 2011. Perquín, El Salvador]

---

Historian lever. Dess huvudrollsinnehavare går på varje gata, i varje by, och letar efter öron som kan lyssna på dem, ögon som kan observera dem och ingen som glömmer dem. Att alla kommer ihåg att tidens gång inte bör vara den enda ansvarliga för att läka sår. Minst av allt de som har öppnats av orättvisa och grymhet.

Solen färgar eftermiddagen sepiabrunt
i ett Perquín omringat av de bergen och de floderna som var det salvadoranska folkets följeslagare i kampen. José Oscar Hernández Márquez följer oss, försiktigt med blicken och rösten, med tysta steg. Denne kortvuxne man med haltande gång, presenterar sig som Herminio, hans gerillapseudonym. Han delar med sig av hundra historier som skildrar ett land markerat av tragedi där bröder emellan mördat varandra. Ingen kan vara immun mot så mycket dödande som bevattnar jorden. Inget i dem kan vara detsamma. Inte ens deras himlar kan vara det.

Ingenting i Herminio kan var detsamma efter att ha kämpat under fyra
år tillsammans med gerillan mitt i bergen. Ingenting i honom kan var detsamma efter att ha blivit skickad till Tyskland av Röda Korset för att återhämta sig efter en kula i vänstra benet, där han idag har en protes. Ingenting i honom kan vara som under de åren innan den beväpnade konflikten.
Ingenting.
Inte ens hans namn. 


Bíró-Montero

[
Juli 2011. Perquín, El Salvador] 

sábado, 10 de septiembre de 2011

Sona de pasión

Es que son los señores motoristas y cobradores del transporte público parte importante de la sociedad salvadoreña, aunque su principal protagonismo no sea por el desempeño de su servicio. Una clase obrera con propio léxico, vestimenta, costumbres y forma de ver la vida. Sus buses-casas son el soporte perfecto para imágenes y frases que cuentan sobre su personalidad. Machistas, si me ves es porque te gusto. Temerarios, rápido y furioso. Casanovas, sólo por tus huesitos nena. Terminantes, amigo sólo Dios. Repugnantes, si tiene prisa levántese temprano, no somos responsables de su tiempo mal organizado. Filósofos, sólo Dios sabe si volveré. Amigos. Compañeros. Buseros, una raza aparte.

En esa "sona de pasión" es donde el rol del rompecorazones se vuelve el más interesante. Un poco en español y otro poco en inglés, para que sea vergón. Es en esa "sona" donde se consuma toda la cuisna que le dan a las bichas en cada parada. Ahí, parqueado de seguro bajo un palo de mango, donde esa "sona" se llena verdaderamente de pasión. Ahí donde ellos les agradecen sus detalles, cuando el bus está en receso esperando la salida para dar nuevamente a la ruta. Y en cuanto se llena, el cobrador fiel al estilo, aconseja a sus clientas: —Suba mami y tópese que con ropa no pasa nada. 

El motorista apura la marcha. La palanca de cambios se yergue orgullosa alardeando de su colección de ganchos de pelo. Cada uno es recuerdo de alguna bicha que se ha socado en esa "sona de pasión". O ese motel rodante, quizá.


Rodrigo Gonz
ález

[
Agosto 2011. Santa Ana, El Salvador]

---


De manliga bussförarna och biljettförsäljarna i kollektivtrafiken är en viktig del av det salvadoranska samhället, även om deras huvudsakliga betydelse inte är hur de utför sina tjänster. Det är en arbetarklass med eget lexikon, klädstil, seder och sätt att se på livet. Deras bussar som kan liknas till hem är ett perfekt utrymme för bilder och fraser som berättar om deras personligheter. Machister, om du ser mig är det för att du gillar mig. Vårdslösa, snabb och arg. Casanovas, enbart för dina bara ben, snygging. Strikta, Gud som enda vän. Vidrigt, om du har bråttom gå då upp tidigt, vi är inte ansvarliga för din dåliga planering. Filosofer, enbart Gud vet om jag kommer tillbaka. Kompisar. Umgänge. Bussister, en ras för sig.  

Det är i detta "Utrumme för passion" som hjärtekrossarna blir som mest intressanta. Något är skrivet på spanska och något på engelska för att det är käckt. I detta "utrumme" flörtas det med tjejerna i varje hållplats. Där bussen helt säkert står parkerad under ett mangoträd, fylls "utrummet" verkligen med passion. Det är där som de uppskattar tjejernas detaljer när bussen gör ett uppehåll och väntar på nästa avgång. Och när den fylls, ger biljettförsäljarna stiltroget råd såsom: – Hoppa upp mamsen och kläm ihop er för med kläder gör det ingenting.

Föraren trycker på gasen. Växelspaken sträcker stolt på sig och skryter om sin stora samling av hårsnuddar. Var och en av dem är minnet av någon tjej som han blivit pussad eller till och med mer i detta "utrumme av passion". Det som kanske mer är av ett rullande motell.

Rodrigo Gonz
ález

[
Augusti 2011. Santa Ana, El Salvador]