Miguel era una leyenda. ¿Una emboscada en la carretera de Santa Rosa? Fue Miguel. ¿Un soldad muerto en El Divisadero? Fue Miguel. ¿Muros pintados en Jocoro? Siempre Miguel, un fantasma para los cuilios* y un compa muy querido por la población del sur de Morazán.
Miguel era el responsable político de una zona de expansión que está mucho más allá del río Torola, ya casi pegando con La Unión. Por ese modo de él, todo el mundo lo conocía y él conocía a todo el mundo. Llegaba a las casas, platicaba con los campesinos, se reía con ellos, comía con ellos, se hacía amigo del abuelo y del cipote. A menudo, llegaba por Flamenco y una señora muy pobre lo hospedaba en su casa. Son esas casitas campesinas hechas con cañitas de maíz amarradas, techo de paja, piso de tierra y un horcón en medio de la única pieza donde está colgado el infaltable almanaque Bristol. A un lado, las ollas para cocinar. Al otro, los tapescos para dormir.
(...)
A los campesinos de Morazán les sobra astucia. No son esos campesinos dunditos, como se los imaginan algunos. Aquí hasta el más tonto, si se descuida Roma, llega a obispo.
(...)
Volvamos con la señora de Flamenco. A ella le habían dado un mensaje urgente para Miguel.
—Si pasan compas —le dijeron otros compas—, hágale llegar esto a Miguel. ¡Ojo al cristo, que es muy importante!
La población, cuando le encargan estas tareas, se desespera por cumplir y entregar ligero el papelito. Y así estaba la señora, esperando a los muchachos o al mismo Miguel. Pero quienes llegaron fueron los cuilios. Ellos ya habían detectado esa casa. Si no le habían caído antes, era precisamente para cazar a Miguel cuando viniera. Lo habían estado emboscando durante días, pero el otro, uno zorro de primera, como que se la olía. Entonces, los cuilios decidieron disimularse y ver qué onda era la de la vieja.
—Buenas. ¿Está Miguel?
Era un cabo y dos soldados. Pero los tres venían disfrazados de guerrilleros. La señora estaba en la gran duda de entregarles o no el mensaje para Miguel. Ella los miraba con sus arneses medio rotosos, los fusiles golpeaditos, las botas burritas, tal cual nos vestimos nosotros. Diosito lindo, ¿cómo saber quienes son estos hombres, si son compas o son cuilios?
—¿Está Miguel? —insistió el que era cabo.
—Pero, pasen, por favor —dijo ella suavecito—. ¿No quieren comerse una tortilla?
—Como no.
La señora fue a la cocina, agarró una sola tortilla, le echó un cutuquito de queso y se la ofreció al que de los tres había hablado.
—Van a perdonar, pero solo unita tengo. Semos pobres, pues.
El cabo agarró la tortilla, la dobló en cuatro y se la comió de un solo viaje. "Este es un cuilio", dedujo enseguida la señora. "Si no reparte, es que son cuilios. Los compas no hacen ese egoísmo".
Grabábamos muchas anécdotas como estas, y luego las pasábamos por la Venceremos. Los campesinos se reían mucho oyéndolas. Y riéndose del enemigo, le perdían el miedo.
"Las mil y una historias de Radio Venceremos" de José Ignacio López Vigil.
*Forma en que la población local llama a los soldados del Ejército Nacional.
[Junio 2011. Arcatao, El Salvador]
---
Miguel var en legend. Ett bakhåll på Santa Rosas väg? Det var Miguel. En död soldat i El Divisadero? Det var Miguel. Målade väggar i Jocoro? Det var alltid Miguel, ett spöke för "los cuilios"* och en mycket omtyckt kamrat för folket i södra Morazán.
Miguel var den politiskt ansvarlige för ett expansionsområde som ligger långt bortom floden Torola, nästan ihopklistrat med La Unión. På grund av hans sätt, kände alla honom och han kände alla. Han besökte hemmen, talade med bönderna, skrattade med dem, åt med dem, han blev vän med gamlingen och barnet. Han kom ofta förbi Flamenco och en mycket fattig kvinna gav honom husrum. Det är sådana bondehus som är gjorda av ihopbundna majsstrån, halmtak, jordgolv och en kolumn i mitten i det enda rummet där den ofrånkomliga Bristolalmanackan hänger. På ena sidan kastrullerna. På andra sidan sovplatserna.
(...)
Bönderna i Morazán har ett överflöd av listighet. De är inte av det enfaldiga slaget som många kan föreställa sig. Här kan till och med den mest korkade bli biskop om Rom slarvar.
(...)
Låt oss återvända till kvinnan i Flamenco. Hon hade mottagit ett brådskande meddelande till Miguel.
– Om kamrater kommer förbi se till att detta meddelande kommer fram till Miguel. Men var försiktig för detta är viktigt!
När befolkningen tilldelas dessa typer av uppgifter, bryr de sig mycket om att fullgöra uppdraget och överlämna pappersbiten. Och i denna situation befann sig kvinnan när hon väntade på pojkarna och Miguel. Men de som kom förbi var "los cuilios". De hade redan lagt märke till huset. Om de inte hade kommit tidigare så var det just för att de ville få tag på Miguel när han kom. De hade legat i bakhåll i flera dagar, men eftersom Miguel var slug som en räv kände han detta på sig. "Los cuilios" bestämde sig för att utklädda gå hem till kvinnan.
– God dag. Är Miguel här?
Det var ett befäl och två soldater. De tre kom utklädda till gerillasoldater. Kvinnan var tveksam om hon skulle ge dem Miguels meddelande eller ej. Hon observerade deras halvt förstörda vapenutrustning, tilltygade gevär, ofärdiggjorda stövlar, precis som vi klär oss. Gode Gud, hur ska jag veta vem dessa män är, om de är kamrater eller "cuilios"?
– Är Miguel här?, insisterade befälhavaren.
– Stig på är ni så vänliga, sade hon mjukt. – Skulle ni inte vilja ha lite tortillbröd?
– Givetvis.
Kvinnan gick ut i köket och hämtade enbart ett tortillabröd och lade på en liten ostbit och sedan erbjöd hon den till den soldat som hade talat.
– Jag är hemskt ledsen, men jag har ju bara ett. Vi är ju fattiga.
Befälet tog emot tortillabrödet, han vek det två gånger och sedan åt han det i ett svep. "Detta är en "cuilio"", kom kvinnan direkt fram till. "Om han inte delar med sig, så är det för att de är "cuilios". Kamraterna är inte så egoistiska."
Vi spelade in många av dessa anekdoter, och sedan spelade vi upp dem på Radio Venceremos. Bönderna skrattade mycket när de fick höra dem. De skrattade åt sina fienden och blev av med rädslan för dem.
"Tusen och en historier från Radio Venceremos" av José Ignacio López Vigil
* Så här kallade lokalbefolkningen soldaterna från den nationella armén.
[Juni 2011. Arcatao, El Salvador]
