La muerte (o su alusión) hace preciosos y patéticos a los hombres. Estos conmueven por su condición de fantasmas; cada acto que ejecutan puede ser el último; no hay rostro que no esté por desdibujarse como el rostro de un sueño. Todo, entre los mortales, tiene el valor de lo irrecuperable y de lo azaroso. Entre los Inmortales, en cambio, cada acto (y cada pensamiento) es el eco de otros que en el pasado lo antecedieron, sin principio visible, o el fiel presagio de otros que en el futuro lo repetirán hasta el vértigo. No hay cosa que no esté como perdida entre infatigables espejos. Nada puede ocurrir una sola vez, nada es preciosamente precario. Lo elegíaco, lo grave, lo ceremonial, no rige para los inmortales.
Fragmento de "El Inmortal" incluido en El Aleph de Jorge Luis Borges
[Octubre 2011. Guadalajara, México]
---
Döden (eller dess antydan) gör människan vacker och patetisk. De berör på grund av deras tillstånd som spöken; varje handling som de utför kan vara den sista; det finns inget ansikte som inte kommer att förflyktigas som ansiktet ur en dröm. Allting, för de dödliga, är av ett oåtervinnbart och slumpmässigt värde. Till skillnad, för de odödliga, är varje handling (och varje tanke) ekot av andra som föregått dem i det förflutna, utan en synlig början, eller ett troget omen av andra som de i framtiden kommer att upprepa till svindel. Det finns ingenting som inte går förlorat ibland outtröttliga speglar. Ingenting kan bara hända en gång, ingenting är fullkomligt prekärt. Det elegiska, det allvarliga, det ceremoniella, vidkommer ej de odödliga.
Fragment ur berättelsen "Den odödlige" i novellsamlingen "Alefen" av Jorge Luis Borges
[Oktober 2011. Guadalajara, Mexiko]
