No te cases / Gift dig inte

—No te cases —fue lo último que te escuché decirme. Tu mirada dibujó una sonrisa en mi cara y después de un beso nervioso e impreciso que quedó suspendido en el aire, nos alejamos confundiendo nuestras siluetas entre la muchedumbre. Vos con mi playa de Vietnam. Yo con tu obsidiana de Teotihuacán.

—No te cases —pronunciaste en un ruego infantil y sincero. Antes, sólo tres noches nos habían reunido. Sólo tres lunas habían atestiguado nuestra amalgama tras el azaroso encuentro, no por fugaz menos intenso.

—No te cases —dijiste después del abrazo que le robamos al destino, yo viajera, vos eterno nómada. La mañana anterior creíamos despedirnos y entre nosotros se acomodaban los sueños de malabares y nuevos periplos juntos. Nuestro cajoncito de ilusiones ya guardaba aquella del reencuentro, entre tantas otras que nos hacían suspirar.

—No te cases —me pediste casi sin pensarlo, en un vano intento por detener el tiempo, romper todos los relojes del cielo y de la tierra y así evitar que la inercia del tic-tac descongelara nuestro abrazo final. 

Caprichoso el azar, nos juntó de nuevo en pleno Zócalo y en medio del bullicio urbano nos disfrutamos por los últimos cinco minutos. Un instante mágico para reconocernos en el otro y confirmar nuestra fusión en la infinidad de sucesos de la humanidad. 

Sumé varias arrugas, las latitudes cambiaron y ya pasó mucho tiempo de la última vez que hablamos. Fiel a tu pedido, no me casé. Sin embargo no estás para poder comprobarlo, tu pelo siempre lacio ya no baila con el viento.

Bíró-Montero

[Marzo 2011. San Juan del Sur, Nicaragua]

---

– Gift dig inte, var det sista du sa till mig. Din blick ritade ett leende i mitt ansikte och efter en nervös och oprecis kyss som blev hängande i luften, skildes vi åt och våra silhuetter förvirrades in i folkmassan. Du med min strand i Vietnam. Jag med din obsidian från Teotihuacán.

– Gift dig inte, yttrade du som ett barnsligt och uppriktigt tillbedjande. Innan dess, hade bara tre nätter fört oss samman. Enbart tre månar hade bevittnat vår förening efter det slumpmässiga mötet, som var starkt trots dess flyktighet.

– Gift dig inte, sa du efter den sista kramen som vi stal från ödet, jag på resande fot och du en evig nomad. Avskedet på morgonen dagen innan, trodde vi hade varit det sista och vi hade redan hittat rum för drömmar om jonglering och nya färder tillsammans. Vår lilla låda fylld med luftslott innehöll redan en illusion om ett återseende, ibland så många andra som fick oss att dra en suck.

– Gift dig inte, bad du mig nästan utan att tänka, i ett omöjligt försök att hejda tiden, ha sönder alla himlens och jordens klockor och på så vis undvika att tidens passiva tick-tack skulle lösa upp vår sista kram.

Den nyckfulle slumpen, förenade oss mitt i Zócalo och bland dess stadsoväsen njöt vi av varandra de sista fem minuterna. Ett magiskt ögonblick för att känna igen oss i den andre och bekräfta vår sammansmältning i oändligheten av mänsklighetens tillfälligheter.

Jag har fått flera rynkor, breddgraderna har ändrats och det har gått lång tid sedan vi sist pratades vid. Jag har varit trogen ditt önskemål och inte gift mig. Du är dock inte inte här för att kunna bekräfta det, ditt alltid lika raka hår dansar inte längre med vinden.

Bíró-Montero

[Mars 2011. San Juan del Sur, Nicaragua]