sábado, 1 de diciembre de 2012

Sin título / Utan titel


No sin mi permiso. Nadie va a venir a convencerme que el chocolate diluyéndose en la boca no sabe igual que el contacto de la arena del Caribe colándose entre mis dedos como migas de pan en la mesa dominguera. Que las noches sin estrellas no truecan su espesor por lingotes de oro sobre los melones de melancólicos, cocainómanos y filósofos amateurs de bares con olor a mierda, hijos de noches pesadas y reflexivas. Nadie va a describirme el amarillo mejor que mis propios ojos ni explicarme el sentimiento que esconden las notas de Zamba pa Ti de la misma manera que mi emoción capturó la primera vez que tuve el gusto de oírla.

Gonna change my world, ajá, nothing. Ni la televisión, ni tu mal intención, ni su indiferencia. Porque soy Mujer creadora. Mujer casa. Mujer amante. Tengo la capacidad innata de construirlo todo como de volverlo olvido. Soy germen expectante de cualquier movimiento del hombre por el hombre. Tengo fuerza creadora, leeme. Tengo el poder de vaticinar muerte, amor, magia, mentira. Soy Carne, antes que nada Carne. Soy viento que se vuelve hoja, que se vuelve pájaro, que se vuelva beso, que se vuelve fe, que se vuelve semen en sábanas de una casa prestada.

Soy reflejo de millones de amores y millones de mierdas. Soy parte de un todo escueto. En mi capacidad creadora decido cimientos, en mi capacidad amante señalo amantes. Y no todo va a la gran bolsa. Voy a ser madre algún día, o no. En esa incertidumbre me defino Mujer que piensa y elige responsablemente el futuro que habitarán los hijos de este caos. Nada va a cambiar mi mundo. Ni tu televisión, ni tu mal intención, ni tu indiferencia.
No sin mi permiso.

Josefina Farhat

[Octubre 2012. San Cristóbal de las Casas, México]

---

Inte utan min tillåtelse. Ingen kan komma och övertyga mig om att chokladen som smälter i min mun inte smakar som beröringen av den karibiska sanden när den silar sig mellan mina fingrar likt brödsmulorna vid söndagsbordet. Att de stjärnlösa nätterna inte skulle byta ut mörkret mot guldtackor över de vemodiga skallarna, kokainmissbrukarna och amatörfilosoferna i krogarna som luktar skit, de tunga och reflexiva nätternas barn. Ingen kan beskriva bättre för mig den gula färgen än mina egna ögon och inte heller känslan som Zamba pa Tis noter döljer på samma vis som min egen känslostämning fångade upp den första gången som jag fick nöjet att höra den.

Gonna change my world, aha, nothing. Varken TV, din illvilja eller dess likgiltighet. Därför att jag är en skapande Kvinna. Kvinna hem. Kvinna älskarinna. Jag har den medfödda förmågan att bygga upp allt likaväl som att låta det sjunka i glömska. Jag är uppkomsten som är förväntansfull inför vilken rörelse som helst gjord av människan för människan. Jag har kreativ styrka, läs mig. Jag har förmågan att förutse döden, kärlek, magi, lögn. Jag är Kropp, först och främst Kropp. Jag är vinden som blir till löv, som blir till fågel, som blir till en kyss, som blir till tro, som blir till sperma på lakan i ett lånat hus.

Jag är återspeglingen av miljoner av kärlekar och miljoner av skitar. Jag är en del av en naken helhet. I min kreativa skicklighet väljer jag vart jag lägger grunden, i min älskarskicklighet väljer jag älskare. Och allt hamnar inte i en stor säck. Jag kommer att bli mamma en dag, eller kanske inte. Inom denna ovisshet definierar jag mig som Kvinna som tänker och väljer ansvarsfullt framtiden som kommer att bebos av barn av detta kaos. Ingenting kommer att förändra min värld. Varken TV, din illvilja eller dess likgiltighet.
Inte utan min tillåtelse.

Josefina Farhat

[Oktober 2012. San Cristóbal de las Casas, Mexiko]

2 comentarios: